Adjö 2011, Välkommen 2012!
Mitt 2011 har faktiskt varit helt fantastiskt. Visserligen inleddes året med att jag låg nerbäddad i en säng hos mannen jag träffat två månader tidigare, men just det faktum att det var hos Honom jag låg nerbäddad gjorde att influensan var lättare att tacklas med. Efter det har det bara blivit bättre och bättre: vi åkte till Fuerteventura och hade en underbar vecka i solen, bestämde oss för att flytta ihop, köpte ett underbart radhus, jag bytte jobb, tillbringade sommaren i stugan, på Limön och på stränder. Vi grillade på altanen, vi var på kattutställningar på helgerna, inredde vårt hem, gick ut på restaurang och åt fantastisk mat. Jag gick pawpeds G1-kurs, vi började släktforska, plockade svamp, firade julen ihop och sen även nyåret. Även om det kändes som att huset skakade och låg i en krigszon av alla raketer som sköts runt oss, var vår Khom Loy-lykta som steg upp mot himlen tusen gånger vackrare.
2011 fylldes av en massa vackra saker – såsom Veronica Maggios skiva och sedemera konsert på Gävle Konserthus, Timbuktus grymma platta, svänget från Movitz!, Muhammad Ali, Den svenska Björnstammen, Laleh, SVT’s Allt för Sverige och den fantastiska uppsättningen av La Traviata som jag såg på kungliga Operan med min mamma, syster och systerson. Musiken har varit underbar 2011, och jag kan inte annat än hoppas att 2012 blir lika bra.
Även det tragiska och sorgsna tog plats under 2011. Jordbävningen och tsunamin i japan som orsakade att kärnkraftsverket i Fukushima bröt samman, tioårsdagen av 9/11, Anders Behring Breiviks bomber i Oslo och massakern på Utöya. Även i det tragiska fanns hopp – som exempelvis den arabiska våren, som blev en arabisk sommar, höst och vinter. Hosni Mubarak tvingades avgå, Khadaffi fångades in och dödades, samma öde drabbade Usama bin Laden. När sedan Kim Jong Il avled konstaterade jag och sambon att det måste vara trångt i helvetet såhär i slutet på 2012, med tanke på alla som gått bort som hade en plats säkrad där.
Jag hoppas att 2012 blir ett stillsamt år. Jag behöver inga stora, världsomvälvande händelser. Istället hoppas jag att livet får fortsätta, att vi får glädjeämnen i det lilla – såsom en vacker sommar och höst, att kunna bada i en varm sjö i stugan, hitta gott om svamp. Att Pixla får en vacker, välskapt kull kattungar i februari. Att det blir bra på mitt nya jobb. Att vi får vara friska, lyckliga och hinna rå om och uppskatta varandra.
Mer än så behöver inte 2012 innebära för mig.
Stormen Dagmar
Angående stormen Dagmar:
- Har man bosatt sig på landet får man räkna med att det blir strömavbrott (det får man räkna med i städer också, för den delen). Det är därför många hus på landsbygden har en vedspis, kakelugnar, öppna spisar etc. Det är även därför det finns dieseldrivna elaggregat och dunkar att lagra vatten i att köpa.
- Jag förutsätter kallt att alla som klagar på att SJ’s tåg inte gått i samband med stormen, omedelbart kommer utbilda sig till linjemontörer och skogsarbetare. På så vis kan de ju vara ute i skogen nästa gång det är full storm, och hjälpa till att hålla träd borta från ledningarna och ledningarna uppe på stolparna! Det gör väl inget att det är livsfarligt att vistas i skogen när det är storm?
- De som klagar på att de inte fått någon information från SJ i samband med stormen ljuger. SMHI gick ut och varnade för storm, och varnade för att den kunde orsaka störningar i viktiga samhällsfunktioner. Det är sånt här det betyder. Och nej, det är inte helt enkelt att förutse hur lång tid det tar att rensa en tågräls från nedfallna träd och trasiga ledningar. Se punkt 2.
Mysigt mörker
Det är något med den här årstiden som jag både hatar och älskar. Mörkret gör mig inspirerad, får mig att vilja läsa än mer, skriva än mer, tänka än mer – samtidigt som kylan utanför dörren får mig att vilja gå i ide omedelbart och inte sticka ut nästippen förrän i maj nästa år.
Fast i år har julflugan bitit sig tag rejält i mig och fått mig att både köpa och sy nya gardiner, pynta ordentligt med juldukar, adventsljusstakar och stjärnor och gjort det första lussekattsbaket. Jag ser fram emot julen på ett helt annat sätt än tidigare, kanske för att jag numera är bra mycket lyckligare än jag varit tidigare. Trivs bättre i mitt hem än vad jag gjort tidigare. Så även om jag hatar att det jämt är svart, hatar kylan och snöflingorna, så kan jag inte låta bli att njuta lite också.
Det är ju liiite mysigt ändå.
Nykomlingar
Dagens trädgårds-och-blom-nyhet: Jag fick två söta svärmorstungor med posten från Eva, som bor nere i Hjo och som hade gått lös på sina krukväxter och planterat om. Himla trevligt att hon ville dela med sig av två små ”tungor” till mig! Inga ovanliga eller ”speciella” växter på något sätt, men ändå trevliga. Ett trevligt tillskott på fönsterbrädan!
En körsångares bekännelse
Jag har ägnat hela min uppväxt åt musiken. Jag började ta sånglektioner när jag var 9 år, och började sjunga i kör samma år. Hela min tonår tillbringades antingen på musikskolan, eller i stallet bland hästar. Men musiken kom först. Jag sjöng i barnkör, ungdomskör, operakör, var med i musikaluppsättningar, sjöng opera, jazz, pop, rock och i stort sett all annan musik.
Men när jag blev äldre har det inte blivit lika mycket musik. Jag har sjungit i några körer under en kort period, men mer än så har det inte blivit. Förrän nu.
Igår kväll var jag på den första körövningen av förhoppningsvis många, då jag ska prova in för en av stans mest svängigaste körer. Jag ska sjunga med dem vid 3 tillfällen, och ska sen visa vad jag går för genom att sjunga upp i en kvartett med 3 andra och visa att jag kan hålla min stämma.
Oinspiration
Saker man gör när man är alldeles särskilt oinspirerad:
- Lusläser de mest ointressanta artiklar på tidningarnas webbsidor för att fördriva tiden (”Nämen, är Lindsey Lohan i bråk med en rappare?! Så intressant!”).
- Uppdaterar förstasidan på tidningarnas webbsidor för att se om det kommit några nya nyheter. Det har det inte.
- Tittar på en inspelad tvkonsert som man sett förr.
- Tänker att jag nog borde gå ner i källaren, spela piano och sjunga lite – men… äh.
- Konstaterar att det är perfekt promenadväder, men kan inte uppbåda energi nog att ta mig ut.
- Skriver ett fullständigt värdelöst blogginlägg som det här.
En riktig tant
Någonstans där i slutet av de tjugo och början av de trettio så händer något. Åtminstone hände det med mig. Nämligen att man glömmer bort att man blir äldre, trots att de där födelsedagarna påminner en år efter år. På något sätt tror man att man fortfarande är 22 bast och räknas till de som är ”unga”, trots att man faktiskt snarare börjar bli… ptja… medelålders? Åtminstone vuxen. Inte ungdom längre.
Dock finns några otvetydiga tecken på att man faktiskt börjar bli äldre. Och i mitt fall, att jag vid 32 års ålder, börjar bli… ja… tant? Se bara på dessa odiskutabla tecken:
- Jag har köpt min första pelargon – och blivit så förtjust i dem att jag vill ha fler. Helst av olika sorter. Typ samla på dem, övervintra dem och så.
- Jag tittar på Ernst Kirchsteigers sommarprogram varje vecka. Gillar hans finurliga talesätt. Följer Äntligen hemma övrig tid på året.
- Trädgårdsintresset är mycket suspekt. Jag blir till mig av pioner, grönsaker som sticker upp ur jorden och lavendelplantor. Jag går gärna på trädgårdsutställningar och mässor.
- Jag har, ärligt talat, inte gått på krogen (renodlat partyställe) på… ja… minst fem år. Minst. Och jag har ingen lust att gå på krogen heller. Jag går hellre ut och äter än går på krogen.
- Istället för att följa modet köper jag ”det som är snyggt”, dvs det som tilltalar min egna (säkert nu föråldrade) smak.
- Jag förfasas över det fula tonårsmodet och att ungdomar ”nuförtiden” är så ohyfsade.
- Jag tittar hellre på trädgårdsprogram och vetenskapens värld på tv, än, säg… nån dokusåpa ellernåt.
- Två katter, planerar fler. Tydligt varningstecken.
- Jag prioriterar kulturdelen och korsordet i tidningen. Läser därefter nyheterna, struntar helt i sporten.
Vad säger ni? Jag misstänker att bevisen talar sitt tydliga språk. Jag är en tant, åtminstone på god väg att bli en. En riktig tant.
Men i ärlighetens namn så känns det inte så illa. Jag menar, det finns väl värre saker att vara än tant? Jag menar, tänk om man vore tonåring igen… hemska tanke.
Ålder och referensramar
Det här med skillnader i generationer och referensramar kan uppenbarligen orsaka en hel del missförstånd och dråpliga situationer. Jag har rätt länge använt mig av uttrycket ”jag är ju inte Saida”, som i betydelsen att jag inte kan läsa tankar eller se in i framtiden. Det uttrycket har fungerat alldeles strålande på personer i min egen ålder eller äldre, men uppenbarligen fungerar det inte alls lika bra på dem som är yngre… en av våra sommarjobbare stod som ett frågetecken häromdagen när jag använde min Saida-referens, och än värre blev det idag.
Jag var inne i ett rum som var fullt med folk, och kom sen tillbaka fem minuter senare – och då var det bara några stycken kvar. Jag kläckte ur mig ”Men! Det är ju som tio små negerpojkar här!” vilket gjorde att jag fick märkliga blickar från mina betydligt yngre kollegor. De hade aldrig hört talas om Agatha Christies världsberömda roman, och trodde att jag kallade dem för negrer på ett nedsättande vis… ja, det fick mig att skratta rätt gott, och givetvis förklarade jag var talesättet kommer ifrån (handlingen i romanen är att människor försvinner på ett mystiskt sätt på en ö).
Jag tror att jag måste fundera igenom mina uttryck och vilka referensramar jag använder mig av, och uppdatera dem till 2011. Kanske ska jag säga ”Det är rena rama Robinson här” i betydelsen att människor försvinner? Saidareferensen får jag nog lägga ner helt och hållet. Jag är nog, uppenbarligen, lite äldre än vad jag tror…
Mer Cecilia
