Riksdagen har med knapp majoritet ikväll röstat ja till att låta nya kärnkraftsverk byggas i Sverige. Och även om det gör lite ont, är jag glad över det beslutet.

Jag har under min uppväxt varit övertygad kärnkraftsmotståndare. Området där jag växte upp var ett av de som drabbades hårdast när det radioaktiva regnet efter Tjernobylolyckan föll. När jag och min gymnasieklass besökte närbelägna Forsmarks Kraftverk på studiebesök var jag inte särskilt imponerad av informatörernas prat. Jag fick se reaktorhallen med vattenbassängen, kontrollrum av olika slag, åka ner till slutförvaret och se biotestsjön. Vi fick ha på oss små dosimetrar som kollade att vi inte utsattes för hög strålning. Det var ett lärorikt besök, men jag åkte därifrån som än mer övertygad kärnkraftsmotståndare.

Och även om jag fortfarande, såhär 15 år senare, anser att kärnkraften är för farlig och för riskabel, så inser jag hur beroende vi är av den. Jag tycker inte att importerad kolkraft är något bra alternativ, inte heller att importera el från utländska, äldre, sämre kärnkraftsverk. Vindkraft och vattenkraft i all ära, men den räcker inte till idag. Vårt behov av el har bara ökat de senaste femton åren, både till industrier och till våra datorer och telefoner i hemmen. Och med tanke på hur beroende vi är av ett fungerande elnät så inser även jag att vi behöver kärnkraften.

Så jag är försiktigt glad över riksdagens beslut idag. Inte helhjärtat, men försiktigt glad. Kanske kan det här leda till att vi föryngrar vår kärnkraftspark och får modernare, ännu renare, säkrare kärnkraftsverk. Förhoppningsvis kommer nya, förnyelsebara energitekniker utvecklas under tiden, så vi någon gång kan avveckla kärnkraften och helt förlita oss på förnyelsebar energi som inte behöver slutförvaras i tiotusentals år.

Tyvärr är vi inte riktigt där än.