Johan T Lindwall: Victoria: Prinsessan privat
På gymgolvet träffar hon den trygge och lugne Daniel Westling från Ockelbo. Under lång tid är han en av få vänner som Victoria vågar anförtro sig åt och snart börjar kärleken spira. Kungen rasar över dotterns val av blivande make och gör allt för att stoppa deras planer, men Victoria vägrar släppa taget om kärleken och Ockelbo blir snart hennes andra hem. Långa perioder pratar far och dotter inte med varandra. Men till slut ger kungen upp – Victoria får sin Daniel och sitt efterlängtade bröllop, 19 juni 2010, i Storkyrkan i Stockholm.
Expressens välkände hovreporter Johan T Lindwall har följt kronprinsessan Victoria ända sedan hennes artonårsdag. I boken Victoria: prinsessan privat ger han sin version av hur Victorias liv utvecklats sedan hennes myndighetsdag. Lindwall uppger sig ha flera initierade källor nära kronprinsessan, även om de inte nämns vid namn.
Boken är precis som titeln utlovar mycket privat skriven, som om Victoria själv var författaren. Nu är så inte fallet, så de delar av boken som handlar om hur Victoria tänkte och kände i vissa situationer måste givetvis antas vara rena spekulationer. Det är just detta som jag hänger upp mig på – boken bygger till stor del på just spekulationer. Exempelvis uppger Lindwall att Kungen och Silvia inte kunde acceptera Daniel Westling till en början på grund av hans enkla bakgrund – vilket såvitt jag vet aldrig bekräftats från hovet. Likaså delar Lindwall med sig av detaljer som det är tveksamt att han kan känna till, som vilken som är kungens favoritwhisky eller vilken sorts mat han brukar laga.
Men inser man att det här är en bok som bygger på en rad verkliga händelser som pyntats ut med spekulativa tankar och känslor som tillskrivs Victoria, så är den ändå underhållande. Jag kan tänka mig att den kommer sälja mycket i sin pocketversion, framförallt till äldre damer. Som läsning en varm sommardag i en hammock duger den, även om jag inte skulle kalla den något mästerverk.
Betyg: 
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 205
Utgiven: 201006
ISBN10: 9172322055
Dan Brown: Den förlorade symbolen
Harvardprofessorn i religiös symbolik, Robert Langdon, kallas i sista stund in för att hålla en kvällsföreläsning i Capitolium, Washington. Men bara minuter efter hans ankomst hittas ett märkvärdigt föremål i byggnadens rotunda. Det är dessutom kryptiskt kodat med fem olika symboler. Langdon förstår att budskapet är en uråldrig åkallan, menad att locka dess mottagare in i en sedan länge förlorad värld av hemlig visdom. När Langdon inser att hans mentor, Peter Solomon – filantrop och framstående frimurare – brutalt kidnappats, förstår han att det enda sättet att rädda sin väns liv är att hörsamma den mystiska uppmaningen och följa den vart den än leder honom.
Jag har gillat Dan Browns tidigare böcker även om de är banala – det är något med hans kombination av spänning, religion och mystiska och mytiska symboler som tilltalar mig. Det var därför med stor förtjusning som jag högg tag i Den förlorade symbolen, Browns senaste bok om professor Robert Langdon. Även om jag vill att även Den förlorade symbolen ska vara lika spännande som exempelvis Änglar och Demoner, så är den inte det. Långt ifrån.
Boken börjar bra, med en intressant gåta som Langdon tvingas lösa under press – men under vägen tappar jag intresset. De olika spåren om vad som hänt Solomon blir för många, symbolerna och de hemliga sällskapen blir för yviga och näst intill omöjliga att hålla rätt på. Ibland frågar jag mig själv vad boken egentligen handlar om – där Da Vinci-koden och Änglar och demoner hade tydliga religiösa huvudspår känns Den förlorade symbolen bara rörig. Det är frimurare, amerikansk arkitektur, CIA, kristendom och en drös andra religioner och sällskap om vartannat. När slutet kommer har jag tappat intresset, och även om slutkapitlen innehåller intressanta vändningar lägger jag ifrån mig boken med ett “jaha” i hjärtat.
Betyg: 
Sammanträffanden: Lycka smittar
Ibland känns det som att världen försöker tvinga en till att lägga märke till saker. Man ser sammanträffande på sammanträffande till det nästan blir absurt.
Första gången jag insåg att sammanträffandena var något mer än bara sammanträffanden var när jag plockade upp en bok vid namn ”Den nionde insikten” som någon glömt – eller lämnat kvar – på en busstation. Visserligen är boken (som har ett new age-tema) ganska fånig och överdriven, men den fick mig att lägga märke till sammanträffanden.
I tisdags var jag på en konferens med jobbet, där en av föreläsarna var Nisse Simonsson som pratade om att välja glädje. Att hjärnan vill ha roligt, och att vi till stor del kan välja om vårt liv ska bli lyckligt eller inte. Att vi har möjlighet att välja livsstil för att ge hjärnan det den behöver för att må bra.
På vägen hem från konferensen läste jag ut Dan Browns ”Den förlorade symbolen”, en bok som jag trodde handlade om frimurare men som i själva verket visade sig handla om tankens kraft. Om att positiva tankar sprider sig till andra, att vi kan påverka världen omkring oss genom att fokusera våra tankar på rätt saker.
Jag hann inte mer än att komma hem från konferensen, så snubblar jag över den här artikeln i SvD som handlar om lyckoforskning och positiv psykologi. Det som var särskilt intressant i artikeln var det faktum att det jag läste i Dan Browns bok nu stod i en artikel om forskning: lycka smittar. Blir man lycklig på ett område, så smittar det över på andra områden. SvD har även några tester man kan göra.
När jag hade läst ut artikeln i SvD pratade jag med en vän, som berättade om hur hon blivit hjälpt av att använda ett radband eller ett armband med kulor och fokusera på positiva saker i livet. En kula får symbolisera något bra, och genom att bläddra igenom kulorna lär man sig att fokusera på det positiva. En enkel grej, men det har funkat för henne.
Jag vet inte hur det kommer sig att jag på två dagar stötte på 4 olika sammanhang som alla talar om samma sak. Kanske är det en ren slump, kanske är det ett tecken. Oavsett vilket är det intressant.
Ship to Gaza
En flotta lastad med bistånd seglar mot Gaza. På internationellt vatten bordas fartygen av Israelisk militär, som anklagar dem för att olovligen färdas på Israeliskt område. 10-20 besättningsmedlemmar dödas när tumult uppstår vid bordningen. Mångdubbelt fler skadas. Besättningen förs till Israel, där de ställs inför ett ultimatum: antingen acceptera omedelbar deportering, eller anklagas för att olovligen har tagit sig in på Israeliskt område och därmed riskera fängelse.
Det här är fel på så många plan att jag inte ens kan finna ord för det. Att Israel bordar fartyg på internationellt vatten är ett av felen. Att de tar till våld mot en fredlig biståndsflotta är ett annat. Att man arresterar människor och ställer dem inför rätta för att ha kränkt israeliskt vatten, när man inte gjort det, är ett tredje.
Det har aldrig varit så lätt att bojkotta alla varor från Israel. Det har aldrig varit så lätt att skriva på protestlistor, och att maila den israeliska ambassaden i Stockholm och uttrycka min avsky. Så här får det inte gå till.