HTC Hero vs iPhone
Jag har ju varit hängiven Androidanvändare i ungefär ett år, men fick nyligen för mig att jag skulle testa iPhone. Och jag tänkte att jag skulle sammanfatta mina tankar efter att ha använt både en HTC Hero och iPhone 3G. Notera att jag är en helt vanlig telefonanvändare som inte har någon användning för mina smartphones i jobbet, utan har dem för mitt eget höga nöjes skull.
Det jag gillar med HTC Heron är… mycket. Jag gillar utseendet, multitaskingen och kopplingen till google. Att kunna lyssna på spotify samtidigt som man laddar upp ett foto till tumblr och twittrar är inte alls dumt. Det faktum att google maps, gmail, gtalk och google maps finns i telefonen underlättar. Jag gillar också att man kopplar ihop sina kontakter med facebook med ett enkelt klick, vilket gör att FB-foton, födelsedatum och statusuppdateringar flyttas över till telefonen. Det finns många appar, och eftersom Android/HTC inte godkänner appar specifikt finns lite allt möjligt – exempelvis gratis eböcker. Däremot finns inte möjligheten att köpa betalappar, vilket suger.
iPhonens fördelar är många – jag gillar skärmen bättre, och tangentbordet är för mig mycket lättare att skriva på än på en HTC Hero. Det är grymt att appar kommer först till iPhone, man slipper vänta på att de ska släppas till android. Personligen tycker jag också att ljudet är mycket bättre i en iPhone (framförallt om man lyssnar på musik), likaså kameran. Den är dessutom rejält snabbare än Heron, och jag upplever att batteriet räcker längre i iPhonen. Problemet med att multitasking saknas kan antingen lösas genom jailbreaking, eller genom att köpa en iPhone4. Sen är det väl ganska allmänt känt att Apple mer eller mindre leder utvecklingen av smartphones och nya datorer – lanseringen av iPaden är väl ett exempel på det.
Så i valet mellan de två, väljer jag faktiskt iPhone – även om jag aldrig trodde att jag skulle säga det. Av den anledningen sitter jag uppe ikväll och hoppas kunna beställa en iPhone4 från Telia. Vi får väl se om jag lyckas
Bäst idag: Fat Rant
Så. Sjukt. Jävla. Bra. Bara för att man är överviktig ska vi inte acceptera att andra människor kommenterar, förolämpar och ser ner på oss. Vi är precis lika mycket värda som alla andra, vi är fantastiska, snygga, åtråvärda och underbara.
Kolla in Joy Nash’s fantastiska blogg på FatRant.com.
Ett snyggt mysterium
- Rosor
- Kolibri
- Häst
- Mänskliga ansikten
- Fönster
- Fjärilar
- En grav
- Döskalle
- Fjädrar
- Månen
- Galler
- Diverse knorvar
30bokblogg #7: Skrivtekniska knep
30 dagars bokblogg #7: ”Nämn ett skrivtekniskt knep som du ogillar och tycker används i för många böcker?”
Åh, det här är så enkelt! Är det något jag avskyr, så är det när böcker utspelar sig i två tidsåldrar parallellt. Framförallt om det görs i deckare.
Jag får fullständigt spader om författaren låter huvudperson och gärningsman hoppa fram och tillbaks mellan nutid och dåtid, särskilt om dåtiden är långt tillbaka.
En av få böcker som jag tycker gjort det här på ett bra sätt är Jo Nesbøs ”Rödhake”. Där får man både följa mord som sker i nutid, och upprinnelsen till dem som ägde rum under andra världskriget.
Den bok jag framförallt tänker på när det gäller otroligt trista tillbakablickar längre bak i tiden som bara är irriterande, är Camilla Läckbergs ”Stenhuggaren”. Jag gillar faktiskt de flesta av hennes böcker – de är inga litterära mästerverk, men de är bra lättsmälta deckare med helt okej story. Men ”Stenhuggaren” gillar jag inte alls. Går bort för mig.
Det här är en del i projektet 30 dagars bokbloggande, där jag svarar på olika bokfrågor 3o dagar i sträck. Om du vill vara med, kan du kika på de 30 punkterna här.
