Jag var sisådär 14-15 år. Min största idol var min storasyster, som hade vågat satsa på musiken och levde sitt liv i en stad mycket större än den småstad vi växt upp i. Hon spelade i ett coolt feministiskt punkrockband med fyra andra brudar, varav en av dem hette Marit. Marit Bergman. De gjorde grym medveten musik med texter som fick upp mina ögon för alla de orättvisor som fanns – och fortfarande finns – i samhället.

Kort sagt gjorde min syster Annette och hennes bandkompisar att jag fick upp ögonen för samhällsfrågor, jämställdhet, miljöfrågor och politik. Utan den influensen hade jag säkerligen inte varit lika medveten om dessa frågor som jag är. Och förutom det, gjorde de givetvis också fantastisk musik – som låten här nedan, Candysuck unite and take over. Varje ord är sant.

You say I haven’t changed a bit
I say the same to you and feel ashamed
Remember me, who didn’t fit?
Remember me, who couldn’t play the game.

And I will never be afraid again.
I will never be the wreck.

Its hard to believe that you forgot.
That you’ve forgotten all the pain you bring
This conversation’s burning hot
you’ve become nothing while I’m everything

I got where I wanted to
I got where you didn’t want me to
And I will never be afraid again
I will never be the same again
I will never be that wreck again
I will never be afraid.