En ironisk rebell utan agenda
Dagens gapskratt fick jag idag av DN, som i sin livsstilssektion hade en artikel om Hipsters. Den kvinnliga 2000-talshipstern är enligt DN ”blek och smal med långt ostajlat hår eller kort pojkfrisyr. Den manlige hipstern är lika blek och smal med färgglada tajts. Tänk ”Flashdance”, hornbågade glasögon, Lars Orup och ironiska mustascher, tänk Hitler alternativt Poirot”. Jag skrattade rätt gott åt beskrivningen, och kunde direkt komma på rätt många personer som stämmer in på ovanstående beskrivning.
Fler grymma citat:
”Karaktäristiskt för hipstern är att han inte kallar sig själv för hipster, han snarast skyggar inför termen. Förklaringen är enkel: om du erkänner att du är en hipster erkänner du att du är en del av en grupp och förlorar på så vis ditt anspråk på individualitet.”
”Många irriterar sig på hipsters, varför då?
– För att de klär sig som clowner och beter sig som idioter men förväntar sig att bli behandlade som intellektuella. Det är väldigt irriterande.”
och:
”– Alla hipsters uppfattar sig själva som speciella och unika. De bara råkar manifestera sin exklusivitet genom att bete och klä sig på exakt samma sätt, säger Joe Mande.”
Just det där sista är något jag reflekterat över ganska mycket. Många så kallade ”innegäng”, allt ifrån på gymnasiet till i vuxenvärlden, har en tendens att tycka att de är så individuella trots att de klär sig och beter sig precis likadant. För att få en känsla av grupptillhörighet och sammanhang, givetvis. Inget fel i det, bara en intressant iakttagelse.
Nåja. Jag rekommenderar att du läser artikeln i DN, och vill du veta mer om hipsters rekommenderar jag bloggen Look at this fucking Hipster.
Intervjun retar förstås gallfeber på många som har investerat mycket och dyrt i att vara Väldigt Egna, vara först med det senaste, men Joe tar i stort sett den här narcissistiska ”style-is-king”-stilen på kornet. Folk som lägger sig till med en extremt skruvad stil, och sedan deklarerar att den är den enda rätta, den enda samtida och tillåtna, utan att ha några egna tankar i botten, är faktiskt svåra att tycka om. Det fungerar inte en sekund att jämföra dem med t ex 70-talets glam, med Bowie,. Beatles eller bebop pch dessas fans.
Eller som en av de senaste kommentatorerna på DN skrev: idag ska allting antingen vara minimalistiskt eller extremt skruvat. I båda fallen blir det föga utrymme för nån sorts tankar eller böjlighet i förhållande till det man visar upp, det blir bara en hårt riggad fasad. Att de här personerna tycker de är dödligt häftiga räcker inte för att göra dem angelägna för någon annan.