Jag älskar romcoms. Feelgoodfilmer. Filmer som inte är gjorda för att slå världsrekord i filmeffekter, som inte dödar tiotals, hundratals människor på 2 timmar och 15 minuter blankt. Ska jag se en film och verkligen njuta, vill jag varken ha 3D-glasögon på mig eller se muskelknuttar köra motorcyckel och skjuta AK4:a i varannan scen. Jag klarar mig utan trådsmala fotomodeller som mest ser förvånade ut och har blöta tshirtar som visar deras bröstvårtor.

Jag tycker om filmer som är varma. Glada. Som visar på det positiva i livet, som ger hopp om att även de mest förunderliga saker kan hända även dig. Som inspirerar mig och alla andra att bli lite bättre, anstränga sig lite hårdare för att vara bra människor. Där skådespelarna inte nödvändigtvis ligger överst på snyggastlistorna, utan kan porträttera vanliga människor.

Det finns mängder av dem. You’ve got mail, It could happen to you, Sliding Doors, Pay it forward, Must love dogs, Notting Hill, Bridget Jones’s Diary, Elizabethtown. Samtliga av dem har det där varma, medkännande och positiva som jag älskar.

Självklart är det här filmer som sågas jäms med fotknölarna av i stort sett samtliga kritiker. Man avfärdar romcoms som romantiskt trams som bara hopplösa romantiska tjejer gillar, och visst får man väl tänka så. För mig är en bra romcom ett sätt att känna lite hopp om världen, att drömma mig bort och sträva mot att bli lite bättre. Och förutom det, är det givetvis också utmärkt underhållning.