Inatt hörde jag det igen. Det där avlägsna ylandet som kanske borde sända kalla kårar nerför ryggen, men som snarare gör mig glad och förväntansfull. En varg i skogen.

Jag bor mellan två revir – Galvenreviret och Ockelboreviret. Det är alltså inte alltför ovanligt att strövande vargar passerar förbi oss. En granne hörde i vintras varg yla sent om kvällarna när hon var ute för att ta hand om sina hästar. En annan såg varg från bilen när han körde genom grannbyn. Det är sällan frågan om stationära vargar, utan passerande ungvargar som uppehåller sig här ett tag.

Nej, jag är inte rädd. Inte orolig. Visserligen har jag höns som säkerligen skulle göra sig bra som vargmåltid, och två hundar som kan locka till sig varg – men rädd? Nej. Jag är övertygad om att sunda vargar håller sig ifrån människobebyggelse, om det inte är så att de har svårt att hitta mat. Och skulle någon varg ha tappat sin naturliga respekt för människor, lär Länsstyrelsen utfärda skyddsjakt på den. Dessutom är det upp till mig som djurägare att se till att mina djur är i säkert förvar.

Så när jag hör en varg yla i skogen blir jag inte rädd. Jag blir glad att Sverige fått tillbaka ett av sina fem stora, vackra rovdjur.