Politik upp i halsen
Alltså…
Det är den 31 Augusti. Det är runt 2,5 veckor kvar till valet. Det är partiledarutfrågningar i tv, politiska debatter i radio och tidningarna är fulla av SIFO-undersökningar, väljarbarometrar, politiska utspel och debattinlägg. Och vi ska inte ens nämna bloggosfären, som fullkomligen kokar av politisk aktivism.
Det. Står. Mig. Upp. I. Halsen.
För även om jag är politiskt intresserad, samhällsmedveten och hänger med i nyhetsflödet och debatten, så har det blivit för mycket. De olika partierna och sammanslutningarna har gjort så många olika politiska utspel att jag inte kan hålla isär dem, än mindre komma ihåg vem som sa vad. Dessutom känns det som att partierna nu bara lägger fram nya förslag för att bräcka varandra, man menar inte vad man säger. Allt är bara preliminära önskningar.
Så nej, jag gör som jag gjort tidigare år: läser på om partiernas ideologier, läser på deras webbsidor i partiprogrammen och ignorerar alla utspel i kvällstidningarna. Struntar helt i partiledarutfrågningar och debatter.
Och drömmer litegrann om den 20-21 September, då tidningar, tv och radio förhoppningsvis handlar om något mer än bara politik och hätska debatter.
Jag skämtade bara!
Är det något jag blir fullständigt vansinnig på, så är det människor som försvarar sina handlingar med ett ”amen jag skämtade bara!”. Det är allt ifrån tonåringar som mobbar sina kamrater till vuxna som fäller osmakliga kommentarer om allt ifrån invandrare till homosexuella, överviktiga eller människor av annan politisk åsikt.
Det verkar som om folk tycker att det är okej att gömma sig bakom skämtandet, att det är ett alibi som alltid är giltigt. Ifrågasätter man deras ”skämt” så anses man vara en surpuppa, tråkmåns och humorlös person som inte ”förstår skämt”. Försöker man diskutera de tråkiga värderingarna eller åsikterna är man bara dum och korkad.
Varför är det såhär? Varför står inte folk för sina uttalanden, utan måste gömma sig bakom skämtandet?
Jag blev varse om fenomenet när jag jobbade som högstadielärare, där eleverna försvarade varenda pik, kommentar till sina klasskompisar som ”skämt”. Kommentarer, som snarare var en del i rätt omfattande mobbing. När vi tillslut hade ett föräldramöte med de här eleverna, frågade jag dem vem som ska få bestämma vad som är skämt och vad som inte är det? Är det den som skämtar och raljerar som bestämmer vad som är roligt, eller är det den som är offret, den man skämtar om som får avgöra? Jag vet vad jag tycker.
Det tråkiga är att det här är så otroligt vanligt på twitter. Folk raljerar och skämtar om allt ifrån överviktiga till lantisar, kändisar eller ”verklighetens folk”. Och det stör mig, irriterar mig att folk måste trycka ner andra för att höja sig själva. Kan man inte skämta om något annat? Är inte folk verkligen inte bättre än så?
Emmys: opening skit
Kanske världens, världens bästa öppningsakt till en Emmygala någonsin. Jag menar, Jimmy Fallon och Glee?! Kan inte bli bättre. KAN inte bli bättre.
Att Glee tog hem sammanlagt 4 Emmys (Outstanding director in comedy Ryan Murphy, Outstanding supporting actress in comedy Jane Lynch, Outstanding sound mixing in drama/comedy Phillip W Palmer, Outstanding guest actor in comedy: Neil Patrick Harris ) är liksom inte heller särskilt dumt.
Yay Glee! Glee kids hooray!
Mitt livs bokhylla
Bokhororna Johanna L och Johanna K har gjort i ordning en ”mitt livs bokhylla”, där man ska ställa i ordning fem böcker som symboliserar ens liv. Jag har inte så mycket energi för att göra i ordning en sådan fysisk bokhylla, men jag kan åtminstone lista mina fem böcker här:
1. Jostein Gaarder – Sofies Värld. Den enskilda bok som påverkat mig mest, framförallt under min ungdomstid. Har läst den massor med gånger, den är lika bra varje gång. Dessutom introducerade den mig till filosofin och funderingar om både livet, nuet och historien – vilket jag är väldigt tacksam för. .
2. Stephenie Meyer – Twilight. Nej, det är ingen chock för någon att jag fastnat för de böckerna. Det är något med stämningen, ödsligheten, den hotande faran och kärleken som griper tag i mig.
3. JK Rowling – Harry Potter-böckerna. Ännu en stor seriefavorit som jag inte kan få nog av. Harry, Ron och Hermione kanske är den perfekta karaktärstrion. Stora favoriter.
4. Douglas Adams – Liftarens guide till galaxen. Underbart galen, rolig, härlig och märklig på samma gång. Min stora resekompis och troligtvis den bok jag läst flest gånger.
5. Jean-Christophe Grangé – I djävulens spår. Egentligen vill jag inte lista boken i sig, utan snarare den upplevelse jag fick av att läsa den. Det finns många andra författare som också kvalar in här – Mons Kallentoft, Roslund&Hellström, Simon Beckett, Johan Theorin, Åsa Larsson, Mari Jungstedt mfl.
Can you hear me pumping on your stereo?
Tänkte bara meddela att jag slängt ihop en mycket trevlig liten Spotifylista. En sån där lista med poplåtar som är glada och upptempo och får en att sjunga med, tralla och dansa medan man dammsuger eller vad man nu gör.
Vad den heter? Pepp-pop, såklart. Vad annars?
Där toleransen tar slut
Jag anser mig vara en tolerant människa. Hyfsat vidsynt. Jag försöker acceptera alla politiska åsikter, musik- och modestilar, religioner och livsåskådningar. Jag gör mitt bästa för att bemöta alla människor på samma sätt.
Men även jag har en gräns, och den gränsen går vid främlingsfientlighet. Rasism. Nazism. Allt från vardagssmygrasism till brunskjortade personer som heilar. Jag kan inte acceptera det, kan inte respektera det.
Jag blir arg vid bara tanken på att någon på fullaste allvar tycker att människor som inte är födda i Sverige inte har här att göra. Att det faktiskt finns människor som tycker att människor som flyr från krig, förtryck och förföljelse inte ska få komma hit. Som tror att de flyktingar som lyckas ta sig hit är förmögna latmaskar som ”bara vill ha bidrag”. Som tänker rösta på Sverigedemokraterna eller något av de andra främlingsfientliga partierna.
SD lanserade en reklamfilm idag. En vedervärdig reklamfilm som påstår att vi behöver välja mellan att låta våra pensionärer ha det bra, och att ta emot flyktingar. Inget skulle kunna vara mer osant, tvärtom behöver vi fler svenskar för att kunna ge våra pensionärer och sjuka bra vård. Och i Sverige föds inte tillräckligt många barn som det är idag. Och innan någon säger det – självklart behöver vi även välutbildade nya svenskar. Reklamfilmen var tänkt att visas i Tv4, som dock valde att stoppa den eftersom den ansågs vara hets mot folkgrupp.
Vissa säger att reklamfilmen är ett medvetet drag av SD. Att de gör en så kontroversiell film att det är meningen att den ska stoppas av tvkanalerna. Vilket givetvis leder till att de får massor med massmedial uppmärksamhet och blir martyrer återigen. Visst kan det vara så, att det hela är noggrant redigerat av Sverigedemokraterna själva för att sätta dem i strålkastarljuset. Samtidigt tycker jag Tv4 gjort rätt. En tv-kanal som drivit en kampanj vid namn Nolltolerans mot rasism kan inte upplåta sändningstid åt Sveriges största främlingsfientliga och antidemokratiska parti. Inte utan att tappa ansiktet.
Nej, jag kan inte acceptera Sverigedemokrater. Om det gör mig mindre tolerant, mindre vidsynt, får det vara så. Jag kan aldrig tolerera, aldrig acceptera främlingsfientlighet och antidemokrater.
NaNoWriMo
Jag vet, jag vet – det är bara i slutet av augusti ännu. Men redan har jag börjat fundera på årets NanoWrimo. För den som inte vet, betyder NanoWrimo National Novel Writing Month, och inträffar i November varje år. I 30 dagar och nätter tillbringar hundratals, tusentals människor världen över sin tid åt att skriva en bok. Under 2009 skrevs 2,427,190,537 ord av NanoWrimo-deltagare.
Under tiden November passerar fylls NanoWrimo.orgs webb av skrivsugna människor. På forumet diskuteras allt ifrån skrivtekniska grepp, till karaktärer, språk, tempus och miljöbeskrivningar. NanoWrimo vänder sig inte till proffs och etablerade författare (även om de också såklart får vara med), utan snarare till alla vi som vill och brinner för att skriva, men som inte publicerats tidigare.
Det är förvisso två månader kvar tills det är NanoWrimo-dags, men om det är någon mer än jag som funderar på att vara med för första gången kan det vara dags att börja fundera på innehåll, plot, karaktärer och upplägg. Eller bara fundera på vart det är mest bekvämt att sitta och skriva när det väl blir november.