Jag har tänkt mycket på det här med tro. Det började redan när jag var 12-13 år, då jag funderade på vad jag egentligen trodde på. Jag valde att konfirmera mig när jag var 13, inte för att jag ville ha presenter – utan för att jag verkligen ville lära mig mer om kristendomen.

Jag gillar det kristna kärleksbudskapet… det enda som jag hänger upp mig på, är hållhakarna. För mig är det självklart – om det finns en gud, som är fullkomlig, allsmäktig och alltigenom god, så struntar hen i om jag har några andra gudar jämte hen. En sådan gud bryr sig inte om om jag har syndat, gjort fel val i livet eller svurit ofta – hen älskar mig ändå. Sen om gud är en gubbe på ett moln, en kvinna, ett djur eller bara en kraft – det spelar ingen roll för mig.

Så jag känner mig inte direkt kristen, även om delar av kristendomen tilltalar mig. Å andra sidan är jag inte hindu, muslim eller buddhist heller, även om delar av de religionerna också tilltalar mig. Därför kallar jag mig kanske inte religiös, men däremot troende. Jag känner mig närmast min gud när jag är ute i naturen, sitter på en trädstam eller stubbe i skogen – eller står på bryggan vid vattnet. Där hittar jag mitt lugn, min känsla, min tro.