Jag skrev den här tweeten igår. Eftersom några personer har missförstått den och tolkat den som något den inte var menad som, tänkte jag förklara hur jag tänkte när jag skrev den.

Jag skrev tweeten när jag satt på ett tåg på väg hem. Jag hade tillbringat helgen tillsammans med en person jag tycker mycket om, träffat mina föräldrar som är världens finaste och gör massor för mig, och dessutom fått rå om min älskade hund i ett par dagar. Och det slog mig hur många bra människor jag har i mitt liv. Hur glad jag är över dem, och hur mysig min kära hund är. Just där och då på tåget så överväldigades jag av någon sorts kärlekskänsla och insåg att jag var mer eller mindre hög på all den omtanke som människorna runt omkring mig ger mig.

Förutom detta, kom jag att tänka på en viss typ av män som jag och några i min närhet haft oturen att råka på. Män som flirtar, uppvaktar och gärna dejtar, hånglar och hoppar i säng med sitt utvalda villebråd – men som lägger benen på ryggen när tjejen ifråga börjar falla. Både jag och en vän till mig har fått förklaringen ”kärlek är inget för mig!” kaxigt slängd i ansiktet på oss, med överlägsen attityd. Som om de vore någon form av übermänniskor som inte behöver andra människor för att vara lyckliga. Jamen ge fan i att dejta då! Hångla inte, träffa inte samma tjej kväll efter kväll så hon tror att det är något mellan er!! Krossa inte andras hjärtan!

Så jag skickade den där tweeten, hög och glad på all den omtanke och kärlek jag fått under helgen, och lite irriterad på korkade killar som utnyttjar att tjejer är intresserade av dem. Jag menade verkligen inget annat överhuvudtaget.

Så, slutligen en liten vädjan: om du tycker att jag twittrar något som är helt uppåt väggarna, tanklöst eller bara korkat – fråga gärna hur jag tänker. Jag förklarar gärna, och har jag gjort en tankevurpa ber jag gärna om ursäkt för det.