Tomtar på loftet
Jag börjar undra om det möjligtvis kan vara så att jag har små vättar, tomtar eller gnomer som bor i min lägenhet. Saker och ting verkar nämligen ha en tendens att försvinna här. Först var det min blå IKEA-påse, som gick från att hänga på en krok i sovrummet till att försvinna helt. Puts väck. Jag har letat överallt – i garderober, skåp och lådor – men den är verkligen ingenstans.
Så igårkväll, när jag hade inflyttningsfest, var plötsligt min vinöppnare borta. Puts väck. Och då vet jag att jag verkligen packade ner en korkskruvöppnare, och att jag dessutom använt den sen jag flyttade in här. Men nej, den var som bortblåst. Putsväck. Fanns ingenstans, inte i någon låda eller i något skåp. Jag fick gå in till grannen och be att få låna en av dem.
Det verkar onekligen som att jag har några små hustomtar eller vättar som stjäl mina saker. Får leta efter fällor så jag kan fånga in dem och övertyga dem om att flytta till någon annan…
En utekväll i småstan
Jag hade inflyttningsfest igår. Några av mina bästaste kollegor kom förbi och åt egenhändigt tillverkade snittar (ja, det är helt okej att bli mäkta imponerad. Det var salami, brännvinsost, vindruvor och körsbärstomater på dem. Fast inte allt samtidigt), drack vin och babblade. Vi avhandlade allt från jobb till förhållanden & sex, med rätt mycket skratt och asgarv under tiden.
Efter att ha häckat hos mig några timmar tog vi oss ner på stan och besökte stans krogar. Och även om jag trivs rätt bra här, måste jag säga att nöjesutbudet i stan i bästa fall kan beskrivas som magert. Visst var det första stället trevligt – men man hade inte tänkt över ljussättningen överhuvudtaget, vilket gjorde att det inte alls var så bra stämning där som det hade kunnat vara. Ställe nummer 2 var rätt okej, en sportbar (med en del folk) med tillhörande dansgolv (som ekade tomt). Generellt sett var det alldeles för lite folk ute, vilket förvånade mig med tanke på att det faktiskt är lönehelg… men jag antar att man inte kan begära mer av en småstad. Eller så var alla andra på uteställe nummer 3, där alla 18åringar hänger. Vi valde att inte gå dit.
Anyhow – jag hade riktigt trevligt, och insåg att jag har saknat det sena svirandet på dansgolv och att stå i baren och prata med ett glas vin i handen. Måste ägna mig åt sånt mer, helt klart.
Leva livet!
Jag måste säga att mitt liv verkligen är fantastiskt nu. Visst, det kanske är lite trist att bara laga mat åt sig själv, inte ha någon att prata med om kvällarna – men fördelarna väger upp något ofantligt. Jag lever livet på mina villkor, städar och diskar bara efter mig själv och gör det jag vill. Det är till och med skönt att jobba över en timme och sen gå genom mörkret med tunga ICA-kassar med mat – för jag vet att jag gör det för mig själv. Ingen annan.
Så jag ser verkligen fram emot helgen som kommer, då mina kollegor kommer hem till mig på inflyttningsfest. Visst, vi har inte flera olika krogar att gå till efteråt och vi kommer säkert känna igen 99% av de övriga personerna på krogen, men vad spelar det för roll? Jag trivs här, jag trivs med mitt jobb, mina kollegor, mitt liv. Det räcker så.
Adjö utslagen
Jaha. Efter en vecka med röda, kliande, utslagiga kinder har det hela börjat lugna ner sig. De små upphöjnaderna har lagt sig, rodnaden och klådan är på väg ner. Jag misstänker starkt att det har att göra med att jag fick 2 kortisontabletter hos hälsocentralen och har ätit antihistaminer sen dess. Antihistaminerna jag fick var dessutom sömntabletter av sällan skådat slag, en halvtimme efter att jag tagit dem sover jag som en stock. Skönt förvisso, men en smula opraktiskt ibland.
Jag vet inte säkert om det var Dimetylfumarat i soffan jag låg i förra veckan, men det känns som en god gissning. Om inte, var jag kanske allergisk mot något annat – tyget i soffan, eller kanske har jag använt nån ny kräm som jag glömt bort att jag använt. Någonting var det ju uppenbarligen, som fick mitt ansikte att prydas av röda utslag och örat att svälla. Jag får väl helt enkelt bara hoppas att det inte dyker upp igen.
Dimetylfumarat
Jag var hemma hos en god vän i söndags. Vi pratade, och jag låg och slappade i soffan, mestadels vilandes på höger sida. På vägen hem några timmar senare, upptäckte jag att jag hade fått små små utslag i ansiktet. Rödflammiga utslag. De blev värre och värre, och spred sig över kinderna, näsan och mitt högra öra.
I tisdags kväll/onsdags fick jag feber. Inte mycket, men tillräckligt för att det inte skulle funka att jobba. Jag upptäckte också att mitt högra öra, som jag hade vilat mot soffan, var lite svullet. Och min lymfkörtel på höger sida om halsen är väldigt förstorad, jämfört med den vänstra. Den är stenhård, svullen och öm.
Jag är normalt sett inte den som har känslig hud. Jag klarar av de flesta sorters hudkrämer, får sällan utslag. Så jag började gräva lite i vad det här kunde vara, och kopplade det genast till soffan. Flamskyddsmedel? Nåt annat?
Tillslut hittade jag något som heter Dimetylfumarat, som tydligen är känt för att ge hudirritationer, brännskador och klåda. Det finns flera artiklar som handlar om ämnet, och tydligen används det för att motverka mögel under transporteringen av varor som soffor, fåtöljer och tom jeans. Oftast finns ämnet i små små påsar som det står anti mould agent eller mouldproof agent på. Jag hittade artiklar om spädbarn såväl som vuxna som fått utslag av dimetylfumarat i soffor, fåtöljer och även ridhjälmar – ibland med ganska allvarliga följder. Tydligen är det vanligt i varor från kina.
Nu är jag förstås inte säker på att det är Dimetylfumarat i soffan jag satt i – men jag misstänker att det är ganska troligt. Jag ska därför till hälsocentralen imorgon och försöka få hjälp att få bukt med eksemen, och sen ska soffan undersökas för att se om det finns små påsar med ämnet i den. Förhoppningsvis får vi bukt med det, så eksemen går ner åtminstone.
Men först: till hälsocentralen.
Undvik mörker!
Förresten…
…blir det inte lite svårt att undvika att gå ut när det är mörkt? Jag menar, vintern är i stort sett här. Det är fasen mörkt 24 timmar om dygnet snart. Folk behöver röra sig till och från jobb, skolor och aktiviteter. Ha ett liv, som alla andra.
Kan bli lite svårt att undvika mörker då. Just sayin’.
Inkompetens på lasermarknaden
Lasermannen (John Ausonius): 10 attentat, 10 skottskadade, 1 död.
Nya Lasermannen: Troligtvis ca 15 attentat, runt 8 skjutna, 1 död.
Jag vet ju åtminstone 2 lasermän som uppenbarligen är i stort behov av både en, två och tre lektioner i prickskytte. Det verkar vara dålig kompetens på lasermän, generellt sett, i det här landet. Vad har de egentligen lasersiktet till? För att det är coolt? Borde de inte träna prickskytte innan de ger sig ut och lägger sig i buskarna? Jag har ett tips, de kan ju börja med att träna på att skjuta sig själva?
Å andra sidan kanske det är bättre att de förenas bakom lås och bom, där den ene redan sitter… helst på vatten och bröd.
I wear my heart upon my sleeve
Välkommen hem till mig!
Har man inget bättre för sig (för det har man ju inte), så kan man alltid ta lite halvtaskiga foton med mobilkameran och slänga upp för allmän beskådan. Välkommen hem till mig!
Hallen! Från insidan och från dörren sett. Som ni ser går hallen direkt ihop med köket.
Köket, ja. Matplats, 90talstrista tokgula tapeter, kökssoffa, ikea-lampa, bautaköksbord och så en kökshörna med spis och sådana nödvändigheter.
Vardagsrummet. Horribel blå 80talssoffa i furu, men jag har den BARA för att den var gratis. Och jag fick soffbordet med på köpet. Ska bytas ut inom en inte alltför avlägsen, något rikare framtid.
Mera vardagsrum. Fina fondtapeten som de som bodde här innan inte brydde sig om att mönsterpassa. Klantigt, fast lite bra eftersom jag nu får omtapetserat när jag väl bestämt mig för hur jag vill ha det…
Sovrummet har jag fortfarande (!) inte fått upp nån taklampa i, så det får vi ta en annan gång.