Lars Kepler: Hypnotisören
Erik Maria Bark är läkaren som blivit känd som hypnotisör, men svurit att aldrig någonsin hypnotisera igen. Detta löfte tvingas han omvärdera när kommissarie Joona Linna kontaktar honom och berättar att en familj har blivit blodigt mördad, slaktad. En dotter saknas och den yngste sonen lever, om än svårt skadad och medvetslös. Kan Erik hypnotisera honom, så han kan lämna sitt vittnesmål och därigenom kanske rädda sin syster? Erik Maria Barks beslut leder honom in i en obehaglig serie händelser, där han tvingas rannsaka sina egna handlingar för att åter förena sin egen familj.
Precis som alla andra läste jag om Lars Keplers Hypnotisören och fångades av det faktum att boken var skriven under en pseudonym. När det rullades upp att det var paret Coelho-Ahndoril som skrivit boken sade det mig inte särskilt mycket, eftersom jag inte läst någon av deras tidigare böcker.
Hypnotisören är en stundtals blodig deckare, som inte bara handlar om att ta ansvar för sina gärningar – utan även om att människans psyke fortfarande är ett relativt outforskat område. Joona Linna är den egensinnige kommissarien som inte släpper ett spår när han väl fått upp vittringen, och även om många av Linnas karaktärsdrag känns bekanta läser jag ut boken utan att känna att jag vet särskilt mycket om honom. Läkaren Erik Maria Bark är däremot en mer intressant karaktär, som tvingas genomgå något av det värsta en förälder kan tvingas göra under bokens 600 sidor.
Även om Keplers Hypnotisören må vara en ganska vanlig kriminalroman, har den de element som får mig intresserad. Jag tycker om de tvära kasten, det psykologiska spelet mellan de olika karaktärerna och de blodiga detaljerna. Läsandet flyter lätt och är lustfyllt, och även om boken tappar i intensitet och blir spretig efter 2/3 så läser jag den till slutet med glädje. Kanske försökte Kepler gapa över lite för mycket i form av sidospår och möjliga gärningsmän, för att kunna knyta ihop berättelsen på ett snyggt sätt. Jag kommer dock ändå läsa nästa bok av Coelho-Ahndoril under deras pseudonym Kepler.
Betyg: 
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 2010-03
Antal sidor: 571
ISBN: 9170017581
Köp boken hos Adlibris eller Bokus (sponsrade länkar).
Lögnen avslöjar läsaren
Råkade läsa i SvD om en brittisk undersökning där man hade frågat 1342 personer om de någon gång ljugit om att de läst böcker som de aldrig läst en rad i. Tydligen hade 2/3 gjort just detta, och det angavs även en lista på böcker man ofta ljuger om. Intressant tycker jag,och kan inte låta bli att kommentera. Topp-10-listan med böcker som det ljugs om ser tydligen ut såhär:
1. ”1984″ av George Orwell
-Har jag självklart läst. Flera gånger, till och med. Tycker den är riktigt bra, även om den blev lite trög där på slutet.
2. ”Krig och fred” av Leo Tolstoj
-Har jag också läst, men bara nån enstaka gång. Syrran hade den i någon form av jätteformat som troligtvis var köpt på en bokrea av mina föräldrar. Så den har jag plöjt.
3. ”Odysseus” av James Joyce
Icket läst, och känner inget behov av att läsa heller. Kan hända att jag ändrar mig, men nu känns det inte så.
4. Bibeln
Jag har läst delar av bibeln. Jag försökte läsa hela en gång, men tröttnade efter ett tag. Någon dag kommer jag nog läsa hela dock.
5. ”Madame Bovary” av Gustave Flaubert
Denna litterära skapelse har jag, pinsamt nog, inte ens hört talas om. Bakläxa.
6. ”Kosmos – en kort historik” av Stephen Hawking
…något bättre här, jag har hört talas om den – men inte läst. Kan dock tänka mig det.
7. ”Midnattsbarnen” av Salman Rushdie
Inte läst, och skulle nog hellre läsa ”Satansverserna” först – som jag inte heller har läst.
8. ”På spaning efter den tid som flytt” av Marcel Proust
Jag försökte. Tro mig, vid gud, jag försökte. Men herregud! Så trögt! Så segt! Sånt ordbajseri utan dess like! Nädu. Den lade jag ifrån mig, mycket bestämt.
9. ”Min far hade en dröm” av Barack Obama
…inte läst, men kan definitivt tänka mig att läsa den. Mr Obama är en intressant person.
10. ”Den själviska genen” av Richard Dawkins
Återigen, never heard of.
…och näe. Jag har inte ljugit om att jag läst någon annan bok heller. Hur har du det, med ditt bok-samvete?
Dennis Lehane: Ingenting är heligt
Jag läste ut Dennis Lehanes ”Ingenting är Heligt” igårkväll. Jag har gillat hans tidigare böcker skarpt – kanske inte så mycket ”Patient 67″, som jag mest tyckte var rörig, men både ”Gone Baby, Gone” och ”Svart nåd” har jag gillat rejält. ”Ingenting är heligt” gjorde mig på intet sätt besviken.
Som vanligt är det Patrick Kenzie och Angela Gennaro som står i mittpunkten. De båda får ett uppdrag de inte kan tacka nej till, trots att deras verksamhet egentligen ligger i träda – nämligen att hitta miljardären Trevor Stones dotter Desiree, som är försvunnen. Letande börjar i Boston, där en skum sekt ser ut att ha med Desirees försvinnande att göra, men sökandet leder dem raskt till andra delar av USA. Hot och lögner verkar omge fallet, som får en spännande upplösning.
Det jag gillat med Lehanes tidigare böcker, och som jag även gillar med denna, är två saker: Tempot och de snabba kasten. Även om allt ser ut att peka åt ett håll, gör Lehane en snabb manöver i sista sekund och man tvingas omkasta sin uppfattning om karaktärerna. Det är sällan en tråkig minut i Lehanes böcker, och det gillar jag skarpt.
Betyg:
Fler blogginlägg om Dennis Lehane hittar du här