Adjö 2011, Välkommen 2012!
Mitt 2011 har faktiskt varit helt fantastiskt. Visserligen inleddes året med att jag låg nerbäddad i en säng hos mannen jag träffat två månader tidigare, men just det faktum att det var hos Honom jag låg nerbäddad gjorde att influensan var lättare att tacklas med. Efter det har det bara blivit bättre och bättre: vi åkte till Fuerteventura och hade en underbar vecka i solen, bestämde oss för att flytta ihop, köpte ett underbart radhus, jag bytte jobb, tillbringade sommaren i stugan, på Limön och på stränder. Vi grillade på altanen, vi var på kattutställningar på helgerna, inredde vårt hem, gick ut på restaurang och åt fantastisk mat. Jag gick pawpeds G1-kurs, vi började släktforska, plockade svamp, firade julen ihop och sen även nyåret. Även om det kändes som att huset skakade och låg i en krigszon av alla raketer som sköts runt oss, var vår Khom Loy-lykta som steg upp mot himlen tusen gånger vackrare.
2011 fylldes av en massa vackra saker – såsom Veronica Maggios skiva och sedemera konsert på Gävle Konserthus, Timbuktus grymma platta, svänget från Movitz!, Muhammad Ali, Den svenska Björnstammen, Laleh, SVT’s Allt för Sverige och den fantastiska uppsättningen av La Traviata som jag såg på kungliga Operan med min mamma, syster och systerson. Musiken har varit underbar 2011, och jag kan inte annat än hoppas att 2012 blir lika bra.
Även det tragiska och sorgsna tog plats under 2011. Jordbävningen och tsunamin i japan som orsakade att kärnkraftsverket i Fukushima bröt samman, tioårsdagen av 9/11, Anders Behring Breiviks bomber i Oslo och massakern på Utöya. Även i det tragiska fanns hopp – som exempelvis den arabiska våren, som blev en arabisk sommar, höst och vinter. Hosni Mubarak tvingades avgå, Khadaffi fångades in och dödades, samma öde drabbade Usama bin Laden. När sedan Kim Jong Il avled konstaterade jag och sambon att det måste vara trångt i helvetet såhär i slutet på 2012, med tanke på alla som gått bort som hade en plats säkrad där.
Jag hoppas att 2012 blir ett stillsamt år. Jag behöver inga stora, världsomvälvande händelser. Istället hoppas jag att livet får fortsätta, att vi får glädjeämnen i det lilla – såsom en vacker sommar och höst, att kunna bada i en varm sjö i stugan, hitta gott om svamp. Att Pixla får en vacker, välskapt kull kattungar i februari. Att det blir bra på mitt nya jobb. Att vi får vara friska, lyckliga och hinna rå om och uppskatta varandra.
Mer än så behöver inte 2012 innebära för mig.
Mysigt mörker
Det är något med den här årstiden som jag både hatar och älskar. Mörkret gör mig inspirerad, får mig att vilja läsa än mer, skriva än mer, tänka än mer – samtidigt som kylan utanför dörren får mig att vilja gå i ide omedelbart och inte sticka ut nästippen förrän i maj nästa år.
Fast i år har julflugan bitit sig tag rejält i mig och fått mig att både köpa och sy nya gardiner, pynta ordentligt med juldukar, adventsljusstakar och stjärnor och gjort det första lussekattsbaket. Jag ser fram emot julen på ett helt annat sätt än tidigare, kanske för att jag numera är bra mycket lyckligare än jag varit tidigare. Trivs bättre i mitt hem än vad jag gjort tidigare. Så även om jag hatar att det jämt är svart, hatar kylan och snöflingorna, så kan jag inte låta bli att njuta lite också.
Det är ju liiite mysigt ändå.
Nykomlingar
Dagens trädgårds-och-blom-nyhet: Jag fick två söta svärmorstungor med posten från Eva, som bor nere i Hjo och som hade gått lös på sina krukväxter och planterat om. Himla trevligt att hon ville dela med sig av två små ”tungor” till mig! Inga ovanliga eller ”speciella” växter på något sätt, men ändå trevliga. Ett trevligt tillskott på fönsterbrädan!
Oinspiration
Saker man gör när man är alldeles särskilt oinspirerad:
- Lusläser de mest ointressanta artiklar på tidningarnas webbsidor för att fördriva tiden (”Nämen, är Lindsey Lohan i bråk med en rappare?! Så intressant!”).
- Uppdaterar förstasidan på tidningarnas webbsidor för att se om det kommit några nya nyheter. Det har det inte.
- Tittar på en inspelad tvkonsert som man sett förr.
- Tänker att jag nog borde gå ner i källaren, spela piano och sjunga lite – men… äh.
- Konstaterar att det är perfekt promenadväder, men kan inte uppbåda energi nog att ta mig ut.
- Skriver ett fullständigt värdelöst blogginlägg som det här.
En riktig tant
Någonstans där i slutet av de tjugo och början av de trettio så händer något. Åtminstone hände det med mig. Nämligen att man glömmer bort att man blir äldre, trots att de där födelsedagarna påminner en år efter år. På något sätt tror man att man fortfarande är 22 bast och räknas till de som är ”unga”, trots att man faktiskt snarare börjar bli… ptja… medelålders? Åtminstone vuxen. Inte ungdom längre.
Dock finns några otvetydiga tecken på att man faktiskt börjar bli äldre. Och i mitt fall, att jag vid 32 års ålder, börjar bli… ja… tant? Se bara på dessa odiskutabla tecken:
- Jag har köpt min första pelargon – och blivit så förtjust i dem att jag vill ha fler. Helst av olika sorter. Typ samla på dem, övervintra dem och så.
- Jag tittar på Ernst Kirchsteigers sommarprogram varje vecka. Gillar hans finurliga talesätt. Följer Äntligen hemma övrig tid på året.
- Trädgårdsintresset är mycket suspekt. Jag blir till mig av pioner, grönsaker som sticker upp ur jorden och lavendelplantor. Jag går gärna på trädgårdsutställningar och mässor.
- Jag har, ärligt talat, inte gått på krogen (renodlat partyställe) på… ja… minst fem år. Minst. Och jag har ingen lust att gå på krogen heller. Jag går hellre ut och äter än går på krogen.
- Istället för att följa modet köper jag ”det som är snyggt”, dvs det som tilltalar min egna (säkert nu föråldrade) smak.
- Jag förfasas över det fula tonårsmodet och att ungdomar ”nuförtiden” är så ohyfsade.
- Jag tittar hellre på trädgårdsprogram och vetenskapens värld på tv, än, säg… nån dokusåpa ellernåt.
- Två katter, planerar fler. Tydligt varningstecken.
- Jag prioriterar kulturdelen och korsordet i tidningen. Läser därefter nyheterna, struntar helt i sporten.
Vad säger ni? Jag misstänker att bevisen talar sitt tydliga språk. Jag är en tant, åtminstone på god väg att bli en. En riktig tant.
Men i ärlighetens namn så känns det inte så illa. Jag menar, det finns väl värre saker att vara än tant? Jag menar, tänk om man vore tonåring igen… hemska tanke.
Ålder och referensramar
Det här med skillnader i generationer och referensramar kan uppenbarligen orsaka en hel del missförstånd och dråpliga situationer. Jag har rätt länge använt mig av uttrycket ”jag är ju inte Saida”, som i betydelsen att jag inte kan läsa tankar eller se in i framtiden. Det uttrycket har fungerat alldeles strålande på personer i min egen ålder eller äldre, men uppenbarligen fungerar det inte alls lika bra på dem som är yngre… en av våra sommarjobbare stod som ett frågetecken häromdagen när jag använde min Saida-referens, och än värre blev det idag.
Jag var inne i ett rum som var fullt med folk, och kom sen tillbaka fem minuter senare – och då var det bara några stycken kvar. Jag kläckte ur mig ”Men! Det är ju som tio små negerpojkar här!” vilket gjorde att jag fick märkliga blickar från mina betydligt yngre kollegor. De hade aldrig hört talas om Agatha Christies världsberömda roman, och trodde att jag kallade dem för negrer på ett nedsättande vis… ja, det fick mig att skratta rätt gott, och givetvis förklarade jag var talesättet kommer ifrån (handlingen i romanen är att människor försvinner på ett mystiskt sätt på en ö).
Jag tror att jag måste fundera igenom mina uttryck och vilka referensramar jag använder mig av, och uppdatera dem till 2011. Kanske ska jag säga ”Det är rena rama Robinson här” i betydelsen att människor försvinner? Saidareferensen får jag nog lägga ner helt och hållet. Jag är nog, uppenbarligen, lite äldre än vad jag tror…
Pelargontant
Jag tog ett stort steg för någon månad sedan; jag köpte min första pelargon. En vit sak som nu förgyller fönstren ut mot altanen. Och det tog inte särskilt lång tid (i ärlighetens namn inte mer än 10-15 minuter) innan jag insåg att jag ville ha fler. Idag kom nummer två, nämligen denna vita dvärgpelargon som jag köpte för 30 riksdaler på en bakluckeloppis:
Jag vet inte om det är en fullfjädrad pelargonbesatthet som börjar smyga sig på mig, men oavsett vilket så tycker jag väldigt mycket om dem. Dock är det endast vita och röda pelargoner som slipper in över tröskeln – rosa och andra färger är än så länge bannlysta. Nån sorts färgkoordination måste man ju hålla på, liksom.
Undrar när jag släper in pelargon nr 3, 4, 5 och 24? ;)
Höstsådd
Ja, det har inte blivit mer än augusti tills jag börjar fundera på höstsådd. Jag ska definitivt så vitlök, men funderar även på andra grönsaker som går att så på hösten… Eventuellt blir det en rad svartrot i vår tomma odlingslåda också. Just grönsaker känns så roligt att så, för tillfället håller jag tummar och tår för att mina sockerärtor ska hinna bilda frukter innan det blir höst. Den har växt sig stor och fin nu, men än har jag inte sett några blommor eller begynnande baljor, men än är hoppet inte ute! Sambons rädisor är dock stora och fina, och han skördar för fullt. Härligt att se, även om jag önskar att även mina grönsaker skulle vara skördeklara de med…
Trädgårdspyssel
När vi flyttade in i vårt radhus insåg jag rätt raskt att de förra ägarna inte varit särskilt intresserade av trädgården. Visst, gräsmattan var klippt och plommonträdet stod upp, men mycket mer var det inte. Framförallt var rabatten utanför altanen ganska förfallen. Längst till vänster finns två stora perenner som blir runt en meter höga (som jag inte vet vad de heter), i mitten en vacker klätterros och till höger några smultronplantor. Rabattens kant utgörs av några ditlagda stenar.
Såhär ser det vänstra hörnet av rabatten ut.
Jag upptäckte dock efter ett tag att det inte bara var perenner i det vänstra hörnet. Under de hängande perennerna (som vi nu stagat upp) fanns några små jordgubbs- och smultronplantor, som troligtvis inte sett solljus sedan innan millennieskiftet eller så. De hade nämligen otroligt långa stjälkar, som om plantan desperat letat efter sol. Efter en rejäl shoppingtur idag så köpte jag 3 balkonglådor i zink, och planterade några av de stackars plantorna i den:
Resten av plantorna fick husera i mitt odlingslådeland tillsammans med basilikan, ärtorna och rädisorna. Förhoppningsvis tar de sig bättre där, och får ett bättre liv än när de var gömda under gigantiska perenner.
Jag vill verkligen göra något med den där rabatten nästa år, just nu ser den bara för trist och risig ut… kanske borde jag försöka hitta några halvhöga perenner som kan matcha de andra två mastodonterna (tips, någon?), samtidigt vill jag gräva upp, rensa bort allt gräs och ogräs som växer i rabatten och fylla på med fräsch jord. Sätta dit en bättre kant än de stenar som utgör kanten nu. Vi får se hur jag gör :)
Såhär ser en annan balkonglåda jag köpte ut:
Ja… det blev en sån där ”cool” och ”inne” balkonglåda som varenda kotte har. Men de är fina i zink, faktiskt. I lådan slängde jag bara ner 2 tufsiga Stjärnöga som stod i en rabatt på baksidan tidigare… det blir nog ljung här längre fram i höst.
Andra nyheter i trädgården:
En liten, liten vattenkanna på pinne. Otroligt söt att ha i landet.
En krusbärsbuske, tyvärr med taggar, som det var rea på på Plantagen.
Ett fint betongpäron, som matchar mitt betongäpple :)
What to do, what to do?
Jag har planer. Storslagna planer för en väldigt liten liten trädgård. Ellerja, så storslagna är de inte – de handlar om en liten solaltan här, en krusbärsbuske där, en kattgård och en syrenhäck och en lite mer uppiffad altan. Problemet är… vad ska man välja?
Vi har ett ganska tråkigt hörn till vänster precis utanför vår altan, och till just det hörnet har vi ungefär hundrasjuttitre planer. En stenlagd solhörna? Eller en trälagd solhörna? Med en liten odlingslåda mot altanstaketet? Eller ska vi strunta i det där och plantera en krusbärsbuske istället och vara rädd om den gräsyta vi har?
Och om vi bygger en solhörna där, blir det för tight med en kattgård i andra hörnet? Jag misstänker det, särskilt som plommonträdet kommer hamna mitt emellan de två byggnationerna. Vad väljer man då? Solhörn för husse och matte (som förvisso inte gillar att sola), eller en härlig hörna för katterna att studsa runt på? De har ju förvisso hela altanen, på ca 25 kvm – men de kanske vill ha gräs också? Även fast de får vara ute i sele och koppel?
Fasen också. Att det ska vara så svårt att bestämma.