Jag vill bo i en svamp
Svampplockning. Det är få företeelser som jag älskar lika mycket. Ända sen jag var liten har jag varje höst följt med mina föräldrar och min mormor ut i svampskogen om höstarna. De första åren plockade jag nog inte särskilt mycket – men ju äldre jag blev desto roligare blev svampplockningen. Jag är ingen svampexpert, utan håller mig till några få sorter som jag dock plockar med desto mer passion.
Så vad är det som tilltalar mig så mycket? Ptja, dels är det att få vara ute i skog och mark på sensommaren när den starkaste värmen börjat ge vika. Att ströva fritt på stigar, över stockar och sten tillsammans med hundarna och höra alla skogens ljud är den bästa sortens avkoppling. Dessutom ger svampplockandet en känsla av att vara… ja, en detektiv faktiskt. Inte nog med att man måste lista ut vilken skog svamparna trivs i (vilket kan vara olika beroende på svamp), man måste dessutom ta det lugnt och gå sakta genom skogen, stanna till var femte eller sjätte steg och söka av omgivningen så man inte missar någon svamp.
Det är med andra ord inte konstigt att jag älskar hösten framför allt annat, eftersom jag då kan ge mig ut varje helg i skogen med svampkorgen och svampkniven i handen. Genom åren har jag hittat en hel del egna svampställen, och det är lika roligt varje gång att se om något kommit upp ur mossan. Svampplockning är för mig livskvalité, och att det dessutom är oslagbart att kunna använda egenplockad svamp i matlagningen om hösten och vintern gör det bara ännu roligare.
Livet på landet vs Livet i stan
Det är roligt att bo på landet. Å ena sidan njuter man varendaste dag av de gröna fälten, de ändlösa skogarna och den friska, fantastiska luften. Att man faktiskt ser stjärnorna om kvällarna, de försvinner inte i storstadens ljusförorening. Människor är trevliga, hejar på varandra, håller upp dörrar och trängs inte. Det är förhållandevis billigt att leva här. Det finns loppisar och utställningar i varenda by. Företagsandan och stoltheten över bygden är stor.
Fast livet i en småstad på landet kan ibland också kännas en smula bisarrt. Att alla vet vilka alla är, exempelvis. Själv kommer jag inte härifrån, och har därmed ingen som helstkoll. Likaså kan jag inte låta bli att roas över att var och varannan notis från lokaltidningen är som hämtad från Dagens Lokaltidningsbesvikelse. Att det faktum att B-kändisar kommer till stan ger upphov till att halva stan tapetseras med affischer.
Och så är det ju det där som är tråkigast med att bo på landet. Att det är långt till de vänner man har på annan ort. Att det inte finns samma utbud som i storstäderna. Att det är svårt att hitta likasinnade.
Men å andra sidan är naturen, vänligheten och landskapet så fantastiskt att det väger upp det negativa. Bara en sådan sak att se en räv springa över åkern utanför köksfönstret skänker ett sådant lugn och en sån frid att man inte vill byta bort det någonsin, för något.
Jag hör hemma på landet.
iPhonecravings
Alltså.
Om man har beställt sig en alldeles sprillans ny iPhone4 sisådär 4 minuter efter att den släppts, så är man ju rätt exalterad över att få hem den. Och det blir ju inte mindre exalterat efter att man fått en bekräftelse som säger att man ska få hem den bara en vecka senare, den 5 augusti.
Så om det har blivit den 3:e augusti, och man inte hört ett ljud? Är det okej om man börjar bli lite halvt nervös över att man inte ska få nån telefon, och lite lite halvt sur över att inte ha hört nåt än?
Bra. Undrade bara.
Svampskogen nästa!
Jag bestämde mig för att fira att det blivit Augusti genom att ge mig ut i svampskogen. Är det något jag är uppväxt med, så är det att plocka svamp i skogarna runt stugan om hösten. Varje höst gav jag mig ut i svampskogen med mina föräldrar och min mormor i jakt på kantareller, taggsvampar, karl-johan och trattkantareller. Sedan dess har jag varit ut i skogen varje höst, antingen kring stugan eller där jag nu befinner mig.
Som vuxen har jag faktiskt hittat egna svampskogar, vilket jag är rätt stolt över. Där var jag idag och hittade små späda kantareller och fina, fasta taggsvampar som fick följa med hem. De har nu rensats och ska torkas, för att sen ätas senare i höst eller i vinter.
En sensommar/höst utan svampplockning är otänkbart för mig.
Candysuck: Unite and take over
Jag var sisådär 14-15 år. Min största idol var min storasyster, som hade vågat satsa på musiken och levde sitt liv i en stad mycket större än den småstad vi växt upp i. Hon spelade i ett coolt feministiskt punkrockband med fyra andra brudar, varav en av dem hette Marit. Marit Bergman. De gjorde grym medveten musik med texter som fick upp mina ögon för alla de orättvisor som fanns – och fortfarande finns – i samhället.
Kort sagt gjorde min syster Annette och hennes bandkompisar att jag fick upp ögonen för samhällsfrågor, jämställdhet, miljöfrågor och politik. Utan den influensen hade jag säkerligen inte varit lika medveten om dessa frågor som jag är. Och förutom det, gjorde de givetvis också fantastisk musik – som låten här nedan, Candysuck unite and take over. Varje ord är sant.
You say I haven’t changed a bit
I say the same to you and feel ashamed
Remember me, who didn’t fit?
Remember me, who couldn’t play the game.
And I will never be afraid again.
I will never be the wreck.
Its hard to believe that you forgot.
That you’ve forgotten all the pain you bring
This conversation’s burning hot
you’ve become nothing while I’m everything
I got where I wanted to
I got where you didn’t want me to
And I will never be afraid again
I will never be the same again
I will never be that wreck again
I will never be afraid.
På allmän begäran: modeblogg
Ja, det var några på twitter som var intresserade av att se den otroligt toksnygga svarta tunika/klänning jag fick av mina föräldrar häromdagen. Ni ser den här till höger, ni kan även se den här (inte jag på bilden).
Tunikaklänningen ifråga är inköpt på Stor&Fin, som är en fantastisk klädaffär här uppe som även har en webbshop. Deras slogan är ”kläder för många”, och säljer kläder i strl 42-56/60. De har otroligt mycket snygga tunikor, klänningar, toppar och byxor, och jag handlar där väldigt gärna eftersom deras kläder dessutom är av bra kvalitet och har överkomliga priser. Trevligt med en sån affär i närheten!
HTC Hero vs iPhone
Jag har ju varit hängiven Androidanvändare i ungefär ett år, men fick nyligen för mig att jag skulle testa iPhone. Och jag tänkte att jag skulle sammanfatta mina tankar efter att ha använt både en HTC Hero och iPhone 3G. Notera att jag är en helt vanlig telefonanvändare som inte har någon användning för mina smartphones i jobbet, utan har dem för mitt eget höga nöjes skull.
Det jag gillar med HTC Heron är… mycket. Jag gillar utseendet, multitaskingen och kopplingen till google. Att kunna lyssna på spotify samtidigt som man laddar upp ett foto till tumblr och twittrar är inte alls dumt. Det faktum att google maps, gmail, gtalk och google maps finns i telefonen underlättar. Jag gillar också att man kopplar ihop sina kontakter med facebook med ett enkelt klick, vilket gör att FB-foton, födelsedatum och statusuppdateringar flyttas över till telefonen. Det finns många appar, och eftersom Android/HTC inte godkänner appar specifikt finns lite allt möjligt – exempelvis gratis eböcker. Däremot finns inte möjligheten att köpa betalappar, vilket suger.
iPhonens fördelar är många – jag gillar skärmen bättre, och tangentbordet är för mig mycket lättare att skriva på än på en HTC Hero. Det är grymt att appar kommer först till iPhone, man slipper vänta på att de ska släppas till android. Personligen tycker jag också att ljudet är mycket bättre i en iPhone (framförallt om man lyssnar på musik), likaså kameran. Den är dessutom rejält snabbare än Heron, och jag upplever att batteriet räcker längre i iPhonen. Problemet med att multitasking saknas kan antingen lösas genom jailbreaking, eller genom att köpa en iPhone4. Sen är det väl ganska allmänt känt att Apple mer eller mindre leder utvecklingen av smartphones och nya datorer – lanseringen av iPaden är väl ett exempel på det.
Så i valet mellan de två, väljer jag faktiskt iPhone – även om jag aldrig trodde att jag skulle säga det. Av den anledningen sitter jag uppe ikväll och hoppas kunna beställa en iPhone4 från Telia. Vi får väl se om jag lyckas
Bäst idag: Fat Rant
Så. Sjukt. Jävla. Bra. Bara för att man är överviktig ska vi inte acceptera att andra människor kommenterar, förolämpar och ser ner på oss. Vi är precis lika mycket värda som alla andra, vi är fantastiska, snygga, åtråvärda och underbara.
Kolla in Joy Nash’s fantastiska blogg på FatRant.com.
Ett snyggt mysterium
- Rosor
- Kolibri
- Häst
- Mänskliga ansikten
- Fönster
- Fjärilar
- En grav
- Döskalle
- Fjädrar
- Månen
- Galler
- Diverse knorvar
Rejält brända pannkakor
Jag tänkte, inspirerad av Onekligen, berätta en liten anekdot från mitt yrkesliv.
Den 24-åriga Cecilia hade nämligen fått jobb på en högstadieskola. Jag jobbade som svensk-, engelsk- och hemkunskapslärare. Ja, jag undervisade lite i musik också. Ett synnerligen intressant jobb, med många utmaningar och roliga stunder – men också ett jobb som slet hårt på mig och gav mig svår migrän och stressutslag.
Men just den här dagen var jag i hemkunskapssalen med ett gäng femteklassare och lagade pannkakor. Vi hade trevligt, mycket skratt och glada miner över pannkakor som blev formade som magiska djur eller blev alldeles för tjocka. Plötsligt hörde vi dock ett svagt, avlägset pipande. Ni vet, som när en lastbil backar.
”Fröken, fröken!” (vem försöker jag lura? De kallade mig Cecilia) ”…vad är det som lååter?!” frågade femteklassarna.
”Bara en lastbil” sa jag, ”fortsätt steka pannkakor ni!” Hemkunskapssalen låg ju vägg i vägg med matsalen, det var säkert nån bil som skulle levera varor till lunchen.
…men backandet slutade aldrig. Det var rent fasligt vad länge den där lastbilen backade. Eleverna undrade om det var säkert att det var en lastbil? Bäst att kika efter.
Jag öppnade dörren ut till korridoren – men fick den nästan stängd i ansiktet på mig igen. Ute i korridoren fanns nämligen hela skolans elever som samtliga RUSADE mot utgången och uppsamlingsplatserna. I luften kändes en bekant lukt. Brandrök.
Det visade sig att det hade börjat brinna i kemisalen. En trasig bunsenbrännare hade orsakat brand i böcker och en skolbänk, och det brann ganska kraftigt där inne. Jag och eleverna i hemkunskapssalarna hörde inte brandlarmet, bara ett svagt pipande – medan det i resten av skolan tjöt så öronen höll på att ramla av. Det var med andra ord ren tur att jag öppnade dörren ut i korridoren så vi insåg vad som hänt, och kunde utrymma klassrummet.
Nu spred sig aldrig branden utanför kemisalen, så det var väl aldrig någon verklig fara på taket… men det hade ju kunnat bli rejält brända pannkakor, om jag säger så. Jag hade självfallet ett allvarligt snack med den arbetsmiljöansvarige efteråt och förklarade problemet. Några veckor senare sattes nya brandvarnare – som hördes – upp överallt.
Sånt kan hända på en helt vanlig högstadieskola, någonstans i Sverige.