Stormen Dagmar
Angående stormen Dagmar:
- Har man bosatt sig på landet får man räkna med att det blir strömavbrott (det får man räkna med i städer också, för den delen). Det är därför många hus på landsbygden har en vedspis, kakelugnar, öppna spisar etc. Det är även därför det finns dieseldrivna elaggregat och dunkar att lagra vatten i att köpa.
- Jag förutsätter kallt att alla som klagar på att SJ’s tåg inte gått i samband med stormen, omedelbart kommer utbilda sig till linjemontörer och skogsarbetare. På så vis kan de ju vara ute i skogen nästa gång det är full storm, och hjälpa till att hålla träd borta från ledningarna och ledningarna uppe på stolparna! Det gör väl inget att det är livsfarligt att vistas i skogen när det är storm?
- De som klagar på att de inte fått någon information från SJ i samband med stormen ljuger. SMHI gick ut och varnade för storm, och varnade för att den kunde orsaka störningar i viktiga samhällsfunktioner. Det är sånt här det betyder. Och nej, det är inte helt enkelt att förutse hur lång tid det tar att rensa en tågräls från nedfallna träd och trasiga ledningar. Se punkt 2.
Silverfat & ansvar
Nu måste jag avreagera mig lite, men… vad är det för fel på folk som måste ha allt serverat på silverfat?! Människor som inte kan ta reda på någonting själv, utan vill att alla andra ska berätta för dem?! Det verkar bara bli vanligare och vanligare också, och det värsta är att jag framförallt upplever att unga människor lider av det här.
Man skulle ju kunna tro att ungdomar skulle vara bra på datorer och bra på att ta reda på fakta efter att ha tillbringat 9-12 år i skolan, men icket… istället verkar det vara tvärtom – de är helt handfallna när det gäller att söka fakta. Otroligt tragiskt. Det är väl i och för sig ännu mer tragiskt att vuxna människor inte klarar av att ta reda på fakta de behöver. Tragiskt att man inte tar ansvar för sig själv, sitt eget liv – utan förutsätter att någon annan ska göra jobbet. Tragiskt att man inte klarar av att läsa innantill i instruktioner och göra som det står.
Människor som vill ha allt på silverfat… en av de värsta sortens människor jag vet. Ta lite ansvar, för tusan!
9/11 – en helt vanlig tisdag
Jag hade varit på en föreläsning på universitetet den dagen. Hade kommit hem, vilat en stund på sängen och gick sen ut i vardagsrummet. Jag slog på tv’n på min väg till toaletten, och när jag kom tillbaka stannade jag till och kollade vad som var på tv. ”Vad konstigt?” tänkte jag, ”visar de en actionfilm nu på svt? Mitt på dagen?”
Det var, såklart, ingen actionfilm. Det var direktrapporter från CNN, om vad som just hänt. Att två flygplan kapats och körts rakt in i World Trade Center. Jag minns inte var klockan var, men såhär i efterhand har jag förstått att det var någon gång runt klockan 15.00. Jag slängde mig på telefonen och ringde min mamma, min mormor, och berättade vad jag såg. Vad som hänt.
Jag, liksom alla jag kände, satt kvar framför tv’n den dagen. Såg samma bilder om och om igen. Jag kände ingen av de 2 998 personerna som gick bort den dagen. Inte heller någon av de över 6000 som skadades, inte någon av de anhöriga. Jag hade ytterst få amerikanska vänner. Ändå berördes jag mycket av vad som hände. Kanske för att USA på något sätt känns närmare Sverige än länder som ligger närmare oss rent geografiskt. Kanske för att det här var ett stort terroristattentat, och inte någon olycka.
Än idag tänker jag på den där dagen, framförallt såhär på årsdagarna. Jag läser artiklar och ser dokumentärer för att faktiskt försöka förstå vad som hände, och hur 9/11 påverkar oss än idag.
Jag vet att det hänt mycket värre saker i världshistorien än 9/11. Jag vet att fler dog under 2:a världskriget, att den 11:e september också är dagen då Anna Lindh mördades 2003, då Pinochet störtade president Allende i Chile 1973, eller då 11 500 personer dog i Darmstadt i Tyskland under britternas bombningar 1944. Jag håller med om att USA under president Bush’s ledning agerade helt galet efter 9/11.
Men för mig kommer 11:e september alltid vara dagen då två flygplan flög in i World Trade Center, då ett annat plan flög in i Pentagon och ett tredje kraschade på en åker i Pennsylvania år 2001. Därför att det hände på min tv, i mitt vardagsrum, en helt vanlig tisdag.
Där toleransen tar slut
Jag anser mig vara en tolerant människa. Hyfsat vidsynt. Jag försöker acceptera alla politiska åsikter, musik- och modestilar, religioner och livsåskådningar. Jag gör mitt bästa för att bemöta alla människor på samma sätt.
Men även jag har en gräns, och den gränsen går vid främlingsfientlighet. Rasism. Nazism. Allt från vardagssmygrasism till brunskjortade personer som heilar. Jag kan inte acceptera det, kan inte respektera det.
Jag blir arg vid bara tanken på att någon på fullaste allvar tycker att människor som inte är födda i Sverige inte har här att göra. Att det faktiskt finns människor som tycker att människor som flyr från krig, förtryck och förföljelse inte ska få komma hit. Som tror att de flyktingar som lyckas ta sig hit är förmögna latmaskar som ”bara vill ha bidrag”. Som tänker rösta på Sverigedemokraterna eller något av de andra främlingsfientliga partierna.
SD lanserade en reklamfilm idag. En vedervärdig reklamfilm som påstår att vi behöver välja mellan att låta våra pensionärer ha det bra, och att ta emot flyktingar. Inget skulle kunna vara mer osant, tvärtom behöver vi fler svenskar för att kunna ge våra pensionärer och sjuka bra vård. Och i Sverige föds inte tillräckligt många barn som det är idag. Och innan någon säger det – självklart behöver vi även välutbildade nya svenskar. Reklamfilmen var tänkt att visas i Tv4, som dock valde att stoppa den eftersom den ansågs vara hets mot folkgrupp.
Vissa säger att reklamfilmen är ett medvetet drag av SD. Att de gör en så kontroversiell film att det är meningen att den ska stoppas av tvkanalerna. Vilket givetvis leder till att de får massor med massmedial uppmärksamhet och blir martyrer återigen. Visst kan det vara så, att det hela är noggrant redigerat av Sverigedemokraterna själva för att sätta dem i strålkastarljuset. Samtidigt tycker jag Tv4 gjort rätt. En tv-kanal som drivit en kampanj vid namn Nolltolerans mot rasism kan inte upplåta sändningstid åt Sveriges största främlingsfientliga och antidemokratiska parti. Inte utan att tappa ansiktet.
Nej, jag kan inte acceptera Sverigedemokrater. Om det gör mig mindre tolerant, mindre vidsynt, får det vara så. Jag kan aldrig tolerera, aldrig acceptera främlingsfientlighet och antidemokrater.
Feta är också människor
Jag är rätt överviktig, och har varit det i ca två år nu. Ändå trivs jag rätt bra i min kropp och tycker att jag är vacker. Jag har snygga ben, fint ansikte, vackra ögon och fint leende. Jag har en rejäl byst, som är fin att framhäva. Rejält kurviga höfter.
Ändå är det så uppenbart att det finns någon sorts rasism mot överviktiga/feta människor idag. Vi anses vara glupska, lata och sakna viljestyrka. Vi ska helst gömma oss i stora tält och inte sätta foten utanför dörren, eftersom vi är fula att se på. Vi blir ofta diskriminerade. Dessutom ska vi definitivt inte äta offentligt, blickarna man får om man går in på en pizzeria eller ett hamburgerställe ska vi inte ens tala om.
De här sakerna märks varje dag. Jag är rätt flitig twittrare, och det händer rätt ofta att jag ser kommentarer som ”såg att en tjej i min förra klass blivit tjock. Haha!”, eller ”Såg värsta fettot idag, så äckligt!” i min feed. Och det av människor som aldrig skulle uttala sig nedsättande om människor från andra länder, med annan hårfärg eller annan bakgrund.
Många drar hälsokortet, säger att övervikt är ohälsosamt och farligt – trots att det finns flera studier som klart och tydligt säger att övervikt i sig inte behöver vara farligt. Det är betydligt farligare att ägna sig åt självsvält och jojobantning.
Jag ska gladeligen erkänna att jag hatat min övervikt. Jag har viljat vara smal och slank som modellerna på catwalken och nojat över min vikt i många år. Det är först nu, när jag väger tresiffrigt och drar fyra-fem storlekar större kläder än vad jag gjorde som 20-åring, som jag faktiskt börjar trivas. Tycka att jag är snygg, med mina kurvor och mitt hull. Känna att jag vill klä mig i färgstarka kläder och synas. Jag har plötsligt blivit klädintresserad, läser modebloggar om plussize-mode och är sugen på att ha klänningar och kjolar, vilket jag inte haft på flera år.
Det jag bara önskar är att vi som väljer att dra större storlekar ska betraktas som människor som alla andra. Att vi ska behandlas med respekt, att vi ska accepteras för dem vi är och att kläd- och modeföretag ska inse att vi är köpstarka kunder som vill ha snygga kläder. Det skulle göra mitt liv som stolt ung plussize-kvinna mycket lättare.
Några tips för dig som vill läsa mer om plussize och fat acceptance:
Health at every Size – Kaia bloggar på svenska om att vara hälsosam.
Beyond Sizes – Svenska Tinas blogg för plussizemode och att dra en större storlek.
Fatshionista – Lesleys blogg på engelska om plussize och hälsopolitik.
Fabolously curvy – Camilla i malmö utbildar sig till designer, inriktning plussize.
Fat rant – Joy bloggar om fat pride, fat rants och plussize-kläder.
Skolkande på skolbetyg
Det blev en rätt stor diskussion på twitter idag om huruvida skolk ska synas i betygen eller inte. Diskussionen uppstod efter att skolminister Jan Björklunds lagt ett förslag om just detta. Flera twittrare höjde rösten och tyckte det var ett bedrövligt förslag, eftersom det borde vara kunskaper som räknas och inte antal närvarotimmar, vilket givetvis är ett gott argument. Men jag har lite andra funeringar kring detta.
Först och främst tror jag det är viktigt att man definierar vad skolk är. Enligt DN är det ogiltig frånvaro som ska stå med i terminsbetygen som en signal till föräldrar och elever, men inte i slutbetyget. Och gäller det just ogiltig frånvaro tycker jag det är helt okej att den förs upp i betyget.
Men om det handlar om annan frånvaro (som nämndes på twitter) som beror på sjukdom eller att traditionell skolgång inte passar just det barnet, så är det naturligtvis en annan sak. Långvarig sjukdom, psykisk eller fysisk, ska givetvis innebära att skolgången anpassas till individens förutsättningar. I de fallen ska ju skolan gå in och se till att eleven får hemundervisning eller undervisning på distans, så eleven ska kunna hänga med och ha samma möjlighet att få goda betyg som de elever som finns på plats på lektionerna.
Handlar det om att en elev är extremt begåvad eller att traditionell skolgång inte passar av andra orsaker, så måste ju både föräldrar och skolan gemensamt se till att hitta en skolform som fungerar. Antingen att man får byta skola som passar ens lärstil eller nivå bättre, eller att man anpassar skolgången så det funkar.
Men gäller det ren ogiltig frånvaro, som jag efter 2 år som högstadielärare upplever är rätt vanligt i den svenska grundskolan, så tycker jag det är helt rätt att den förs upp i terminsbetygen. Inte för att straffa eleven, utan för att göra både eleven själv, föräldrarna och skolan uppmärksamma på situationen, så man kan göra något åt den. Komma till rätta med orsaken och hur det kan åtgärdas. Det innebär också att skolorna måste få de resurser de behöver för att kunna stötta de elever som har det svårast.
Trots allt måste det vara elevens lärande och välbefinnande som ska vara i centrum.
SD i papperskorgen – vi får inte sitta tysta
Det är valår i år. Om bara 2,5 månad kommer svenska folket gå till valurnorna och välja de politiker de vill ska representera dem i riksdagen de närmaste fyra åren. Och återigen riskerar vi att ett parti som både är antidemokratiskt och rasistiskt till sin natur – nämligen Sverigedemokraterna – tar plats i riksdagen.
Det får inte ske. Jag tycker det är på allas vårt ansvar att visa att Sverigedemokraterna har fel, och att intolerans och främlingsfientlighet inte är något som hör hemma i det moderna Sverige. Som tur är finns det dem som hjälper till att föra den här kampen – nämligen Magnus Betnér och Nikke Lindqvist.
Magnus Betnér har skrivit en fantastisk textserie om Sverigedemokraterna och deras otroligt snedvridna sätt att se på vår invandring. Serien är i fem delar och kan läsas på hans webb: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5. Nikke ville i sin tur lyfta fram Magnus texter och sprida dem till en större krets läsare, samt gjorde tillsammans med @freddegradde loggor där man klart och tydligt kan visa på sin blogg eller på en tshirt vad man tycker om Sverigedemokraternas politik. Fler har också skrivit om detta – som Fridholm, Mymlan (1, 2), Jardenberg, Grenfeldt mfl.
Vi får inte sitta tysta. Det är bara några få månader kvar till valet, och oavsett om Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen eller ej kommer deras kampanjande fortsätta. Det är dags att vi sätter ner foten och visar att intolerans och främlingsfientlighet inte hör hemma i Sverige år 2010. Sverigedemokraterna och deras politik hör hemma i papperskorgen.
P3 Debatt: Miljön tar aldrig semester
Såhär i försommartider är det många svenskar som åker utomlands. Stränderna i grekland och spanien fylls av försommarbleka svenskar som girigt lapar i sig solen, njuter av de salta vågorna och de ljumma vindarna. Men med tanke på att en kamp för vår miljö utkämpas på andra sidan jorden, där oljan väller upp i världshaven, får den härliga resan till medelhavet lätt en besk bismak.
Det märks redan i taxfreekatalogen, där man kan köpa särskilda klimatkompenserande varor. På flyget görs reklam för ”Den gröna drinken”, med ekologisk vodka och ekologisk apelsinjuice. Resebolagens webbsidor tipsar om att köpa utsläppsrätter för att kompensera flygresan, och bygger speciella ekologiska hotellkomplex där allt återvinns och varmvattnet värms upp av solceller.
Även om jag gillar dessa gröna alternativ, känns det samtidigt som en kosmetisk åtgärd. Man sminkar något att se lite bättre ut, bli lite vackrare, när det innerst inne inte är särskilt fint. Hur varje flygresa till medelhavet påverkar vårt ozonlager och därigenom vårt klimat vet jag inte, men jag misstänker starkt att jag helst är utan sanningen.
Å andra sidan har vi ju turistnäringen, som skulle gå under utan turister. Många platser runt om i världen lever ju av turismen, och slutar vi resa försvinner deras levebröd. Vad skulle de då leva av? Vem vill starta tillverkningsindustrier på avlägsna medelhavsöar med få invånare?
Det här dilemmat har fångat mig, och jag undrar hur resten av Sverige tänker. Ska man dra iväg på semester till Mallis och köpa sitt rena samvete genom utsläppsrätter och boende på ”gröna” hotell, eller är det bättre att stanna hemma? Spendera pengarna i Sverige, eller resa till avlägsna länder med sämre ekonomi och stötta dem genom att turista? Det är kanske ett lyxproblem, men fortfarande något som åtminstone jag funderar över.