Arnaldur Indridason: Frostnätter
En kulen höstkväll hittas en kvinna hängande i en snara i sin sommarstuga vid en ensligt belägen sjö. Det verkar inte vara något mystiskt med hennes död, men när Erlendur får ett kassettband med en inspelning av en seans kvinnan deltog i strax före sin död, känner han att han måste gräva i hennes historia och ta reda på varför hennes liv fick ett så plötsligt och tragiskt slut. Samtidigt blir han engagerad i gamla olösta mysterier med försvunna människor och får tampas med spöken från sitt eget förgångna.
I Arnaldur Indridasons sjätte bok om Erlendur Sveinsson har polisdetektiven lite att göra på Reykjaviks polisstation. När han får mer information om en kvinna som nyligen tagit livet av sig kan han inte låta bli att undersöka omständigheterna lite närmare. Samtidigt ägnar han tid åt flera gamla fall, där människor försvunnit spårlöst på Island. Och med tanke på Erlendurs egen bakgrundshistoria, är det riktigt intressant att följa honom i undersökningarna som långsamt, långsamt förs framåt.
Indridason är en av Islands mest kända författare, och han har hyllats av såväl Isländska som utländska medier. Även om de mordgåtor hans huvudperson tar sig an inte är av det allra mest komplicerade slaget, bidrar Indridasons språk och miljöbeskrivningar av det Isländska landskapet att böckerna får en särskild ton som tilltalar mig mycket. När boken dessutom har vissa paralleller med en (spoiler!) av mina gamla favoritfilmer från 90talet blir jag bara ännu mer förtjust. Frostnätter är helt klart ännu en läsvärd deckare från Arnaldur Indridasons penna.
Betyg: 
I väntan på mord
Jag älskar böcker, och jag älskar att läsa. Det tror jag inte någon tvivlar om efter mitt 30 dagars bokbloggande. Och framför allt annat, så älskar jag deckare.
Men är det något som irriterar mig när det gäller deckare så är det när författaren fått för sig att h*n ska dra ut på inledningen. Som exempelvis när man läser och läser över 100 sidor, och det fortfarande inte inträffat något mord. Visserligen får man oftast lära känna offren närmare, men för mig blir det bara så tråkigt.
Jag har läst två böcker på kort tid där författarna använt sig av det här knepet. Den första var Mari Jungstedts Den dubbla tystnaden, den andra är PD James Patienten som jag läser just nu. Och just att behöva vänta på att något ska hända får mig näst intill att lägga boken ifrån mig. Samtidigt älskar jag ju både PD James och Mari Jungstedts böcker, så det känns ju inte bra att sluta läsa heller. För jag gillar dem ju, egentligen.
Så jag får väl stå ut med att vänta lite på mina mord ibland. Även om jag muttrar lite under tiden.
Simon Beckett: Dödens viskningar
Rättsantropologen David Hunter är en spillra av sitt forna jag. Han försöker återhämta sig efter att tidigare ha blivit indragen i ett mordfall han hjälpte till att lösa, och attackerad av mördaren. Genom att ge sig över till The Body Farm i USA och studera sitt specialområde – människans förruttnelse – hoppas han kunna lägga händelserna bakom sig, men istället blir han indragen i ett av de värsta seriemord han sett. Det första offrets kropp har blivit bunden, torterad och upplöst till oigenkännlighet. Den andra kroppen påträffas lika illa tilltygad. Seriemördaren arbetar metodiskt, antalet dödsoffer stiger. När en brutal kidnappning sedan sker i utredningens omedelbara närhet står det klart för David Hunter att ingen längre går säker.
Jag fastnade för Becketts deckare om David Hunter när jag läste hans första bok, Dödens kemi. Det jag fastnade för var, förutom att hans böcker är välskrivna och spännande, att han är så otroligt insatt i detaljerna kring döden. Vi får följa Hunters arbete på nära håll, och läsaren besparas inga av de stundtals obehagliga detaljerna kring det arbete rättsantropologer bedriver. Minsta insekt, minsta kemisk reaktion beskrivs, och det är inte utan att man tror sig ana den söta liklukten där sitter och man läser. Man kommer onekligen att tänka på CSI under läsningen.
Dödens viskningar är inget undantag. Vi får följa Becketts arbete på The Body Farm i Tennessee, USA, och hur han dras in i ett fall många gånger värre än hans tidigare. Hunter är inte ensam, utan har hjälp av sin gamle vän och mentor Tom Lieberman. Visst kan man förvånas över en brittisk deckarförfattare som förlägger mord på andra sidan atlanten, men samtidigt känns det mer trovärdigt att en sadistisk seriemördare härjar i USA än i Storbritannien.
Becketts deckare om David Hunter är definitivt läsvärda – inte bara för att de skiftar fokus från den så klichéartade polismannen till den något fräschare forensiske rättsantropologen, utan också för att han visar att han både behärskar miljöbeskrivningar som flyttar läsaren genom tid och rum. Det, kombinerat med Dödens viskningars snabba, oväntade vändningar och karaktärer som åtminstone tilltalar mig, gör att jag återvänt – och kommer återvända – till hans böcker om och om igen.
Betyg:
Den här boken är även recenserad på PocketBlogg.se
30dagarsbokblogg #22: Bästa icke-sexuella relation
Dag 22 – Favorite non-sexual relationship (including asexual romantic relationships)
Jag tolkar det här som att man kan nämna även vänskapsrelationer eller relationer kollegor emellan, vilket gör det hela ganska lätt. Jag tycker nämligen väldigt mycket om hur Jan Arnald, eller Arne Dahl, har satt samman sin ”A-gruppen”, eller ”rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art” som de egentligen heter.
Gruppen är sammansatt av:
Jan-Olov Hultin – grundare och chef över Agruppen i fem böcker, därefter pensionerad polis.
Kerstin Holm – körsjungande ensamstående mamma med huvudet på skaft.
Gunnar Nyberg – sveriges störste polis,
Arto Söderstedt – fritänkande finlandssvensk fembarnsfar med Europa Blues i blodet.
Viggo Norlander – obotlig singel och fd bodybuilder som hittar kärleken på ålderns höst.
Jorge Chavez – Energiknippet som ägnar föräldraledigheten åt att lira bas i en amatörrockgrupp.
Sara Svenhagen – Formidabel polis. Har en bakgrund inom fruktansvärt tärande barnpornografiutredningar.
Lena Lindberg – Ungt nytillskott, en speciell kvinna som är starkare och självständigare än någon annan, och med en mycket tuffare bakgrund än det verkar.
Jon Anderson – Stor intelligens som hindras av att han hela tiden måste kämpa med sig själv och förneka sig själv.
Ja, det är nio hela karaktärer (tio om man dessutom räknar in Paul Hjelm), men var och en är så viktig för gruppen att man inte kan utelämna någon. Mina favoriter är Kerstin Holm, Sara Svenhagen och Jorge Chavez, men allihop är fantstiska karaktärer som gör sitt till böckernas dynamik och handling. Helt klart min favorit bland kollegor i deckare.
Det här är en del i projektet 30 dagars bokbloggande, där jag svarar på olika bokfrågor 3o dagar i sträck. Om du vill vara med, kan du kika på de 30 punkterna här.
P.J Tracy – Levande bete
Kriminalpoliserna Leo Magozzi och Gino Rolseth är uttråkade. Ända sedan de löste sitt senaste stora mord, har det varit tunnsått med mordgåtor i tvillingstäderna Minneapolis och S:t Paul. Men när den åldrade och mycket omtyckte Morey Gilbert hittas död i plantskolan han driver tillsammans med sin fru upphör brottstorkan inte med ett lätt regn, utan med en flodvåg. Mordet följs av ytterligare två, också på äldre medborgare, utförda med samma vapen. Kopplingen mellan morden låter vänta på sig, men en sak står klar: offren har alla överlevt förintelsen. Men vem skulle döda överlevare från förintelsen?
Det tog mig lång tid att läsa ut PJ Tracys ”Levande bete”. Jag gillade deras första bok (det är en synonym för mor-dotter som skriver böcker ihop), ”Monkeewrench”, men uppföljaren var lite svårare att ta sig igenom. Magozzi och Rolseth får ett svårt fall på sitt bord, eftersom de åldrande judarna som hittas döda bor i samma bostadsområde och därmed har mycket gemensamt. Frågan är vilket sammanhang som kommer leda till mördaren? Sanningen är mer chockerande än vad Magozzi och Rolseth någonsin kunnat tro.
Som jag sa tog det tid för mig att ta mig igenom Levande bete. Även om själva mordgåtan är intressant, med 3 judar som överlevt förintelsen som offer, lyckas inte Magozzi och Rolseth fånga mitt intresse helt. Boken känns som en ljummen dussindeckare, trots sitt intressanta ämne. Jag vet inte om jag skulle kalla den läsvärd, men har man inget bättre för sig kanske Levande bete möjligtvis kan tjäna som förströelse.
Betyg:
Michael Connelly – Hotet
En tunna med stora mängder dödligt radioaktivt cesium har hamnat i orätta händer genom mordet på en vetenskapsman som haft tillgång till det livsfarliga ämnet. Den mördade har avrättats med två skott i bakhuvudet. Det spektakulära mordet tar Harry Bosch tillbaka in från kylan på avdelningen för ”Cold cases”. Nu är han på banan igen.
Det som till en början ser ut som ett rutinärende blir snart en angelägenhet för alla invånare i staden som riskerar att förgiftas av det försvunna radioaktiva ämnet. Aldrig tidigare har Harry Bosch och hans mannar ställts inför en sådan uppgift: det ultimata terrorhotet.
Jag ska ärligt erkänna att jag hade tröttnat lite på Connellys antihjälte Harry Bosch. Efter att ha läst bok på bok där Bosch super ner sig, sabbar alla relationer han har till dem som står honom nära men ändå lyckas lösa komplicerade mordfall blev jag helt enkelt lite less. Men Hotet – som jag hittade bland andra pocketar på en parkbänk på Rhodos – tilltalade mig från första sidan. Kanske för att Bosch återigen tvingas samarbeta med FBI-agenten Rachel Walling, kanske för att boken inte handlar om ett dussinmord utan något mycket värre; radioaktivt material i händerna på fel personer.
Kanske är det min inre katastrofmänniska som gör att jag tänder till lite extra när jag läser en bok som denna. Kanske behöver vi nalkas det fruktansvärda, hemska genom att läsa om dem i böcker. Jag vet att åtminstone jag fungerar så, desto blodigare och hemskare en deckare är desto mer intresserad blir jag. Nu är förvisso inte Hotet särskilt blodig, men den där krypande känslan av att Bosch och hans kollegor har bråttom att hitta cesiumet gör att jag hålls fast. En bra deckare, som faktiskt gör mig sugen på att läsa om några gamla böcker om Harry Bosch igen.
Betyg:
Buthler & Öhrlund: Mord.net
En ung flicka i Hässelby blir brutalt ihjälskjuten av en tysk ingenjör hon aldrig träffat. En fyrtiosjuårig mor i Australien och en av topparna i Stockholms finansvärld förvandlas plötsligt till kallblodiga mördare. Varför mördar en ledande politiker i Italien ägaren till ett pappersföretag i Malmö? Världens poliskårer står maktlösa när en våg av ouppklarade mord sveper över en lång rad länder. Den svenske polisen Jacob Colt arbetar med några av fallen, och tar kontakt med utländska kollegor för att komma gärningsmännen på spåren – spår, som leder mot internet.
Mord.net var en rätt omtalad debutroman av den debuterande deckarduon Buthler & Öhrlund. Själv läste jag boken 2 år efter att den kom ut, men tyckte mycket om den. Kanske för att inte polismännen i berättelsen står i fokus, utan det är brotten som handlingen kretsar kring. Brott, som genom sina välplanerade omständigheter blir mycket, mycket svårlösta.
I boken får vi inte bara följa Jacob Colt, utan även hans internationella kollegor. I och med att fokus hela tiden flyttas mellan olika poliser, och olika gärningsmän, fastnar man aldrig utan läsandet flyter på. Sakta men säkert nystas gåtan med de vitt skilda morden upp, och som vanligt finns det mer i bilden än vad som kan ses för blotta ögat.
Det som gör att jag fastnar lite extra för Mord.net är just internetkopplingen. Att allt fler brott har kopplingar till internet känner nog alla till, men genom böcker som just denna får man en ökad inblick i vad som faktiskt är möjligt att göra via nätet. Visserligen har ämnet redan avhandlats i några deckare – exempelvis Mankells Brandvägg – men jag ser fram emot fler kriminalromaner som handlar om brott relaterade till nätet. Buthler & Öhrlunds uppföljare till Mord.net – En nästan vanlig man – finns tillgänglig på pocket nu, och även om den inte verkar ha samma tema som Mord.net är det en bok jag definitivt kommer läsa.
Betyg:
Grete-Lise Holm: Ömorden
Mitt under 86-årige Gustav Kwiums begravning uppstår oro i kyrkan. En senil gammal dam vacklar fram mot kistan och slår sin krycka så hårt mot kistlocket att blommorna flyger iväg. ”Nej”, avbryter hon prästen. ”Han har inte kallats hem till Gud. Han blev bortröstad av Örådet. Som i Robinson i teve.”
Journalisten Karin Sommer befinner sig på den lilla ön Skejø i utkanten av Sjællandspostens distrikt. Hon är där för att skriva några artiklar om livet på ön och hör snart rykten om en serie märkliga dödsfall på ålderdomshemmet. Först bryr hon sig inte om dem, för vem skulle vara intresserad av att ta livet av döende människor? Men ryktet vill inte lägga sig och Karins efterforskningar sätter henne i kontakt med bland andra några unga satanister, en kvinnlig präst, en lokal politiker som förespråkar aktiv dödshjälp – och inte minst en läkare med kvinnotycke. Är det någon som tar livet av öns åldringar, och isåfall vem?
Ömorden handlar förvisso om ett mord, men för mig är det tveksamt om den ska räknas till en deckare. Istället är det en trevlig bok om livet på en liten ö i Danmark, med allt vad det innebär. I boken får vi följa Karin Sommers försök att lära känna den lilla öns innevånare, där det både finns klasskillnader och original. Själva mordgåtan, som alltså handlar om huruvida någon långsamt tar död på ålderdomshemmets invånare, har förvisso förutsättningarna för att bli riktigt spännande, men når aldrig riktigt dit. Istället upplever jag boken som en roman om ö-liv med spännande inslag.
Söker man en spännande deckare med snabba vändningar och tät intrig ska man nog köpa en annan bok, men vill man ha en bok för lata dagar i hammocken som innehåller både kärlek, mysterier och udda människoporträtt berättade i makligt tempo är Grete-Lise Holms Ömorden en trevlig bekantskap.
Betyg:
Jo Nesbø – Rödhake
I Oslos nynazistiska kretsar styrs verksamheten med järnhand av någon med kodnamnet Prinsen. Utredningen handlar på Harry Holes bord, som dock får annat att göra när hans kollega brutalt mördas. Under utredningarnas gång upptäcks en oväntad koppling till ett mörkt kapitel i landets historia, den grupp av norska frontmän som kämpade på Hitlers sida under andra världskriget. Allt tyder på att en av dem är tillbaka, som återuppstånden från de döda, för att hämnas. Denne vålnad skördar offer efter offer i ett helt lamslaget Oslo – och klockan börjar rinna ut för Harry Hole, som försöker hitta mördaren.
Jag blev positivt överraskad av Nesbøs Rödhake. Visserligen har jag läst andra böcker i serien om Harry Hole som jag gillat, men i ärlighetens namn var jag inte alltför förtjust i Kackerlackorna som är föregångare till Rödhake. När jag dessutom insåg att boken till viss del innehåller tillbakablickar i historien var jag nära att lägga ifrån mig den, eftersom sådana passager oftast får mig att tappa intresset.
Men på något sätt lyckas Nesbø hålla kvar mitt intresse från första sidan till sista. Kanske är det för att historien har flera parallella spår som vart och ett är intressanta nog för en egen bok. Att exempelvis få läsa om norrmän som kämpade för Hitler under andra världskriget är intressant, framförallt när det sätts i relation till hur personerna ifråga valt att gå vidare efter det. Dessutom skadar det inte att boken i och med upplösningen lyckas förvåna åtminstone mig både en och två gånger. Rödhake gör mig kort och gott nyfiken att läsa fler böcker av Nesbø.
Betyg: 
Mons Kallentoft: Höstoffer
Malin Fors liv är inte enkelt. Efter att hennes försök att lappa ihop förhållandet med Janne, blir flaskan en allt bättre vän. Suget efter tequilan växer, samtidigt som hon hamnar i en mordgåta som mer än någonsin kräver hennes intellekt. Advokat Jerry Petersson, miljonär känd för sin extravaganta livsstil och ny ägare till anrika Skogså slott, hittas mördad i vallgraven en stilla höstmorgon. Han kommer inte ta några fler uppdrag. Men hur hamnade han i vallgraven? Varför mördades han? Och framförallt – av vem?.
Höstoffer är Kallentofts tredje bok om poliskommissarien Malin Fors. Eftersom jag verkligen gillade de två första böckerna – Midvinterblod och Sommardöden – bestämde jag mig för att läsa Höstoffer så fort jag lagt vantarna på den. I boken får vi följa hur Malin hamnar närmare och närmare botten, hur hon famlar efter tequilan när allt känns tungt. Samtidigt kräver hennes arbete alltmer av henne, vilket gör att Malin balanserar på en tunn lina med alkoholen i ena handen, och sitt liv i den andra.
Och det är här behållningen finns i Kallentofts böcker. Han låter inte sin hjälte fortsätta likadant i bok efter bok, utan han låter henne förändras. Möta nya utmaningar, utvecklas både som människa och polis. I Höstoffer låter Kallentoft sin hjältinna vackla på ruinens brant, och det känns bra att för en gångs skull få läsa om en kvinnlig alkoholist (även om konceptet ”deckare med sliten polis i huvudrollen” känns ganska uttjatat). Förutom de fina personporträtten och spänningen fastnar jag för Kallentofts språk. Han har en förmåga att sätta en alldeles särskild ton i sina böcker, och det är det som får mig att återvända till hans böcker om Malin Fors om och om igen. Jag hoppas de blir många, många fler.
Betyg: