#11: Mina syskon
Mitt enda syskon är min fyra år äldre syster. Hon som retade mig, drog mig i håret, lurade mig på första april och som lekte med mig när jag var liten. Hon som jag sjöng tillsammans med när vi satt i baksätet på väg upp till farmor och farfar, i flera timmar i sträck.
Min syster har alltid varit min förebild. Kanske blev hon det framförallt när hon flyttade hemifrån i sextonårsåldern för att gå en gymnasieutbildning på annan ort. Hon var det definitivt när hon spelade i ett coolt tjejpunkband och hade spelningar på bland annat hultsfred. Hon följde sina drömmar, gjorde det hon drömde om och lät ingen sätta sig på henne. Dessutom har min syster fått ihop dubbla högskoleexamina samtidigt som hon jobbat och varit föräldraledig. Imponerande? Indeed!
Att hon dessutom är mamma till mina tre fantastiska syskonbarn som var och en är fantastiska individer gör det inte sämre. Min syster är helt enkelt en fantastisk människa, som jag är väldigt väldigt stolt över.
Ho Ho Ho, finns det några snälla barn här?
Saker man kommer att tänka på när man åker till Tomteland i Mora med syskonbarnen:
- Helskotta vad mycket skog det finns i Sverige.
- Vindkraftverk?! Mitt ute i skogen i dalarna, på ett berg?! Ja, varför inte?
- Mina syskonbarn är då för söta.
- Ett tomteland?! Här?! Men… det där är ju bara ett litet hus? Jahaa… det ligger bakom. Okejdå.
- Så ”tomteland” betyder några hus med leksakstomtar?
- Jahaa, och så ett gäng ungdomar utklädda till tomtar som hoppar i ring och sjunger sånger också.
- Kan renarna verkligen flyga?
- Tomtens hus. Tomtens postkontor där man kan lämna sin önskelista till tomten. Tomtens verkstad. Tomtar överallt!
- Jag hade visst glömt att jag egentligen avskyr tomtar och julpynt under årets alla månader förutom december…
- Finns det verkligen hela 25 loppisar på vägen mellan Tomteland och vår by? Ja för tusan, det gör det. Jag räknade dem. Varenda en.
…tre timmar senare: kan någon ge mig en huvudvärkstablett?! Omedelbart?!
Note to self: inte åka till tomteland sådär värst ofta. Nu när jag tänker efter, det kanske räcker med en gång i livet om man inte ska bli galen.
En vanlig lördag
Vad gör man en vanlig lördag när sommarvärmen bestämmer sig för att komma på besök? Jo, man låter svamparna i skogen få någon extra dag på sig att växa till, och åker till stugan och umgås med sina ohängda (läs: bedårande, fantastiska) syskonbarn istället. Man badar, eftersom man är en snäll moster, ligger och läser, pratar böcker och lajv med 14åringen, planerar utflykter och busar med fyraåringen.
Sen åker man hem, grillar, tar ett par glas vin för att stärka sig inför morgondagens stora prövning; en resa till tomteland i mora med syskonbarnen. Förstå, tomtar! I augusti! Finns det något värre?!
Vi får se om jag överlever. Allt för mina syskonbarn.
Candysuck: Unite and take over
Jag var sisådär 14-15 år. Min största idol var min storasyster, som hade vågat satsa på musiken och levde sitt liv i en stad mycket större än den småstad vi växt upp i. Hon spelade i ett coolt feministiskt punkrockband med fyra andra brudar, varav en av dem hette Marit. Marit Bergman. De gjorde grym medveten musik med texter som fick upp mina ögon för alla de orättvisor som fanns – och fortfarande finns – i samhället.
Kort sagt gjorde min syster Annette och hennes bandkompisar att jag fick upp ögonen för samhällsfrågor, jämställdhet, miljöfrågor och politik. Utan den influensen hade jag säkerligen inte varit lika medveten om dessa frågor som jag är. Och förutom det, gjorde de givetvis också fantastisk musik – som låten här nedan, Candysuck unite and take over. Varje ord är sant.
You say I haven’t changed a bit
I say the same to you and feel ashamed
Remember me, who didn’t fit?
Remember me, who couldn’t play the game.
And I will never be afraid again.
I will never be the wreck.
Its hard to believe that you forgot.
That you’ve forgotten all the pain you bring
This conversation’s burning hot
you’ve become nothing while I’m everything
I got where I wanted to
I got where you didn’t want me to
And I will never be afraid again
I will never be the same again
I will never be that wreck again
I will never be afraid.
En vecka i solen I
Rhodos. Ett fräscht hotell med fin pool och lobby. Tryckande värme, gassande sol från klarblå himmel. Turkosblått klart vatten, sandstränder och snorkling. En, två, tre fyra isglassar i skuggan av ett parasoll, grekiska sallader på uteserveringar. Plöja pocketbok på pocketbok på stranden. Försäljare som ropar på grekiska, engelska, tyska, svenska – allt för att väcka ens uppmärksamhet. Bad med systersönerna. Souvlaki med tzatziki. Båtutflykt på havet. Åsneritt uppför Lindos branta backar. Salt vatten på läpparna. Vattenmelon. Känna historiens vingslag på Akropolis. Slanka vildkatter i varje gathörn. Brända axlar. Solglasögon. Gamla stan, med trånga gränder och pittoreska affärer. Restauranger med gröna klätterväxter som enda tak. Ljumma kvällar, sena promenader i skymningen. Solnedgången över havet. Bästaste familjen.
Min vecka i solen har varit en av de bästa på länge. En vecka att återvända till i tanken de där kalla vinterdagarna då man bara vill bort. Till Rhodos återvänder jag gärna.