Good night, dear void
Sometimes I wonder about my life. I lead a small life – well, valuable, but small – and sometimes I wonder, do I do it because I like it, or because I haven’t been brave? So much of what I see reminds me of something I read in a book, when shouldn’t it be the other way around? I don’t really want an answer. I just want to send this cosmic question out into the void.
So good night, dear void.
Dystopiskt väder
Det har varit en dag med riktigt dystopiskt väder idag. Nivet, sådär som vädret är i futuristiska scifi-filmer när robotar tagit över världen och människorna får kämpa för sin överlevnad. Det är grått ute, himlen gråsvart, regnet strilar ner så den där snygge huvudrollsinnehavaren får skynda sig fram i en mörk gränd med kragen på sin jacka uppfälld. Eventuellt väntar han under ett tak med en cigarett hängande nonchalant i mungipan.
Sånt väder var det idag, alltså – fast utan snygg huvudrollsinnehavare. Utan mest bara mörkt, trist och blött – sånt där regn som regnar innanför kragen på en och gör att man ser ut som en dränkt katt. Tur att man har paraply.
Till tågresenärerna
En liten film till alla tågresenärer, som klagar på att tågen går, inte går, är försenade, snöat inne, har för få eluttag, frysit fast, är otrevliga, obekväma, har löv på spåren eller fel smörgåsar:
…Galenskaparna & After Shave kan det där med tåg. Bland annat. Och de gör riktigt, riktigt bra filmer också. Stinsen brinner rekommenderas varmt.
Elizabethtown
Elizabethtown är en romcom. Eller egentligen inte en romcom, för så mycket komedi är det inte – snarare en ganska vanlig film om livet och kärlek. Om hur livet kan te sig, om man bara vågar följa magkänslan.
Drew Baylor (spelad av Orlando Bloom) är på den absoluta botten. Han har precis misslyckats fullständigt i sitt jobb som skodesigner, och orsakat att Oregonfirman han jobbar på förlorar miljarder dollar. Han får sparken, och när han åker hem för att ta livet av sig ringer telefonen – hans far har dött vid ett besök i hemstaden Elizabethtown. På planet på väg till sin fars hemstad träffar han den ovanliga flygvärdinnan Clair Colburne (Kirsten Dunst) som han börjar prata med. Ett samtal som kommer visa sig fortsätta mycket längre än han först trodde – och som dessutom kommer visa honom att saker händer där man minst anar det.
Visst är Elizabethtown lite udda. Visst skulle man kunna tänka “stalker!” om Claire. Visst är kartan i slutet lite… over the top. Men hela filmen är så underbar, har en sån fantastisk känsla i sig att jag inte kan annat än kapitulera. Resan, som för Drew från början skulle vara en snabb tripp genom USA för att hämta hem sin far, blir något annat, något mycket större – där han får möta både sig själv och sina värsta farhågor. Jag kan inte göra annat än att gilla sådana filmer.
Fel av mig, jag kan inte göra annat än älska sådana filmer.
A small life
”Sometimes I wonder about my life. I lead a small life – well, valuable, but small – and sometimes I wonder, do I do it because I like it, or because I haven’t been brave? So much of what I see reminds me of something I read in a book, when shouldn’t it be the other way around? I don’t really want an answer. I just want to send this cosmic question out into the void. So good night, dear void.”
Kathleen Kelly, You’ve got mail
Filmen om mig själv
@vampyrse / Markus på Vampyr.se ställde idag en rätt intressant fråga på twitter:
Det där är en fråga jag har tänkt på förr. Mitt första svar på frågan är att jag skulle välja Johanna Sällström – den fantastiska skådespelerskan som bland annat spelat Linda i Wallanderfilmerna och varit med i 30:e November, Bert, Anna Holt och Under ytan. Tyvärr valde Johanna att ta sitt liv den 13 februari 2007, efter att ha lidit av depression en tid.
Så vilken skådespelerska ska jag då välja? Ptja, skulle jag titta utomlands så finns flera alternativ. Det som påverkar mina val är att det ska vara en skådespelerska som ska se hyfsat vanlig ut, kunna porträttera en helt vanlig lite nördig svensk tjej. Därmed skulle jag nog gå på antingen Twilightskådisen Kristen Stewart, CSI-skådisen Anna Belknap eller Lea Michele från Glee. Ingen av dem är väl sådär jättelik mig (förutom möjligtvis Anna och Lea kanske), men jag gillar dem alla tre i hur de porträtterar sina roller.
Sliding Doors
Aaah. Bara fem dagar efter att man skrivit ett litet blogginlägg om filmer som gör världen lite vackrare så går just en av de filmer jag syftade på på tv. Den här gången var det Tv4+ som förgyllde min lördagkväll genom att visa ”Sliding Doors” från 1998.
Filmen handlar om Helen Quilley, som spelas av Gwyneth Palthrow, som har en riktigt dålig dag. Hon kommer försent till jobbet, får sparken, och när hon är på väg hem missar hon tunnelbanan precis. Där och då delas filmen i två, där vi i två parallella spår får följa vad som händer i Helens liv från den punkt att hon missar tunnelbanetåget – eller vad som händer om hon hade hunnit med det.
Och det är lite det som är det fina med filmen, att man får se hur någons liv kan utvecklas från en så synbart obetydlig händelse som om man hinner med tunnelbanan eller inte. I filmen visar sig detta givetvis vara en livsavgörande händelse för Helen. Sen blir det givetvis inte sämre av att de har med mannen med den sexigaste skotska accenten jag någonsin hört: John Hannah. Inte nog med att filmen har ett bra tema och bra skådisar, den har några fantastiska citat också:
”I’m a woman! We don’t say what we WANT! But we reserve the right to get pissed off if we don’t get it. That’s what makes us so fascinating! And not a little bit scary.” – Lydia
”I’m not very good at – at… you know… uh… ehm…” – Helen
”…constructing sentences?” – James
Att de dessutom spelar både Jamiroquai och Dido i filmen gör ju inte saken sämre. En av mina favoritfilmer någonsin, alla kategorier.
Filmer som gör världen lite vackrare
Jag älskar romcoms. Feelgoodfilmer. Filmer som inte är gjorda för att slå världsrekord i filmeffekter, som inte dödar tiotals, hundratals människor på 2 timmar och 15 minuter blankt. Ska jag se en film och verkligen njuta, vill jag varken ha 3D-glasögon på mig eller se muskelknuttar köra motorcyckel och skjuta AK4:a i varannan scen. Jag klarar mig utan trådsmala fotomodeller som mest ser förvånade ut och har blöta tshirtar som visar deras bröstvårtor.
Jag tycker om filmer som är varma. Glada. Som visar på det positiva i livet, som ger hopp om att även de mest förunderliga saker kan hända även dig. Som inspirerar mig och alla andra att bli lite bättre, anstränga sig lite hårdare för att vara bra människor. Där skådespelarna inte nödvändigtvis ligger överst på snyggastlistorna, utan kan porträttera vanliga människor.
Det finns mängder av dem. You’ve got mail, It could happen to you, Sliding Doors, Pay it forward, Must love dogs, Notting Hill, Bridget Jones’s Diary, Elizabethtown. Samtliga av dem har det där varma, medkännande och positiva som jag älskar.
Självklart är det här filmer som sågas jäms med fotknölarna av i stort sett samtliga kritiker. Man avfärdar romcoms som romantiskt trams som bara hopplösa romantiska tjejer gillar, och visst får man väl tänka så. För mig är en bra romcom ett sätt att känna lite hopp om världen, att drömma mig bort och sträva mot att bli lite bättre. Och förutom det, är det givetvis också utmärkt underhållning.
Eclipse – Love is forever
Det är inte lätt att förvandla The Twilight Saga: Eclipse till film. Eclipse är, enligt mig, den bästa boken av de fyra (nu fem) i serien, och den innehåller så många små delar som omöjligt kan tas med om en film ska vara max 2-2,5 timmar lång. Boken handlar om hur Bella slits mellan sin stora kärlek Edward, och sin bästa vän Jacob som har betydligt varmare känslor för Bella än bara vänskap. Den var riktigt bra, men jag kan inte säga att jag helhjärtat älskade filmen, för flera av mina favoritscener fanns inte med.
Några exempel är hur Bella, Jacob, Edward och Alice diskuterar strategier inför striden, och Alice och Edward fyller i varandras meningar. Det är bara några få rader i boken, men för mig visar det exakt hur samspelta och tighta Alice och Edward är.
En annan scen som jag verkligen gillade i boken är när Alice kidnappar Bella till ett pyjamasparty, eftersom Edward är iväg och jagar. I boken lyckas Bella smita ifrån Alice och åka över till Jacob, och efteråt blir det en rätt stor diskussion mellan Bella och Edward om huruvida hon är säker när hon är hos Jacob eller inte. Hela den historien har också sitt värde, dels eftersom den visar hur överbeskyddande Edward är, men också för att den visar på Bellas och Alices vänskap.
Men visst var Eclipse fylld av fantastiska scener. Scenen då Edward friar fick hela salongen att sucka avundsjukt, tältscenen då Jacob säger ”I’m hotter than you” fick oss att asgarva. Billy Burke är helt fantastisk som Bellas pappa Charlie, och har flera minnesvärda repliker i filmen (Virgin..? I’m starting to like him a little more now). Edwards sarkastiska kommentar om Jacobs tröjlöshet var också grym - ”Doesn’t he own a shirt?”.
De viktigaste delarna finns ändå med i filmen. Bellas och Jacobs vänskap, hur the Cullens sluter upp för Bella, Vampyrarmén och Victoria, Bella och Edwards kärlek, frieriet, tältscenen, striden mot de nyfödda, Bree, när Bella slår Jacob på käften och bryter handen på kuppen. Och de scenerna är riktigt, riktigt bra.
Några saker jag tänkte på:
- Bree framställs inte som lika blodtörstig och desperat som i boken. Hon är snarare rädd och osäker, än maniskt blodtörstig och nära att attackera Bella.
- Bryce Dallas Howard gör ett bra jobb som Victoria, men är mycket sötare och inte lika djurisk som Rachelle Lefevre framställde henne.
- Jessica håller avgångstalet i filmen (ett riktigt bra sådant dessutom), medan Eric gjorde det i boken.
- Det var överhuvudtaget ytterst få scener från Forks Highschool – vi ser inte något av den uppdelning av Bellas bekantskapskrets som det pratas om i boken.
- Eftersom kidnappningsstoryn var borttagen, fick vi inte heller se Bellas och Angelas vänskap när de skriver inbjudningskort.
- Hela grejen med Bellas studentpresenter till Edward & Alice var inte med.
- Jasper var riktigt, riktigt bra i Eclipse. Synd att vi fick se så lite av hans berättelse.
- Edwards glittrande i solen var ÄNTLIGEN gjort lite smakfullt! Det var mer diskret än i de tidigare 2 filmerna. Bra gjort.
- Jane och resten i Volturi var, som vanligt, grymma.
- Snyggt gjort att det var Esme som försökte rädda Bree. Visar hennes moderliga sida.
- Jag gillade samtliga scener uppe på berget – Jacob och Edwards prat, hur Jacob tjuvlyssnar på Bella & Edward osv.
- Bellas förklaring till varför hon vill bli vampyr var klockren, om hur hon aldrig känt sig normal och som att hon hör till den vanliga världen, men att hon hittat hem hos vampyrerna.
Det ska bli riktigt roligt att se Breaking Dawn, när den går upp på bio i sina två delar. Det ska bli intressant att se var de väljer att göra klippet till film 2 – troligtvis någonstans i och med Bellas förvandling. Dock får vi vänta ända tills november 2011… så väntan blir lång.
En dagbok man gärna ser om
Om Bridget Jones’s Diary hade släppts idag hade den troligtvis hetat Bridget Jones’s Blog. Men blogg klingar inte lika bra som diary, av någon anledning. Hursomhelst gick filmen (den första) ikväll på kanal 5, och jag kastades omedelbart tillbaka till det glada 2001 då jag bodde i Umeå och pluggade på universitetet. Jag minns det så väl när jag såg den för första gången, jag och min dåvarande bästa vän tillbringade en heldag på stan med shopping, middag och sen bio. Filmen är faktiskt lika bra idag som den var då, trots att jag sett den massor med gånger sedan dess. Och faktum är att det är nog den enda film som jag tycker är bättre än boken (som jag var rätt besviken på).