Är det något jag blir fullständigt vansinnig på, så är det människor som försvarar sina handlingar med ett ”amen jag skämtade bara!”. Det är allt ifrån tonåringar som mobbar sina kamrater till vuxna som fäller osmakliga kommentarer om allt ifrån invandrare till homosexuella, överviktiga eller människor av annan politisk åsikt.

Det verkar som om folk tycker att det är okej att gömma sig bakom skämtandet, att det är ett alibi som alltid är giltigt. Ifrågasätter man deras ”skämt” så anses man vara en surpuppa, tråkmåns och humorlös person som inte ”förstår skämt”. Försöker man diskutera de tråkiga värderingarna eller åsikterna är man bara dum och korkad.

Varför är det såhär? Varför står inte folk för sina uttalanden, utan måste gömma sig bakom skämtandet?

Jag blev varse om fenomenet när jag jobbade som högstadielärare, där eleverna försvarade varenda pik, kommentar till sina klasskompisar som ”skämt”. Kommentarer, som snarare var en del i rätt omfattande mobbing. När vi tillslut hade ett föräldramöte med de här eleverna, frågade jag dem vem som ska få bestämma vad som är skämt och vad som inte är det? Är det den som skämtar och raljerar som bestämmer vad som är roligt, eller är det den som är offret, den man skämtar om som får avgöra? Jag vet vad jag tycker.

Det tråkiga är att det här är så otroligt vanligt på twitter. Folk raljerar och skämtar om allt ifrån överviktiga till lantisar, kändisar eller ”verklighetens folk”. Och det stör mig, irriterar mig att folk måste trycka ner andra för att höja sig själva. Kan man inte skämta om något annat? Är inte folk verkligen inte bättre än så?