Det Kungliga Bröllopet
Det är i full gång, det kungliga bröllopet. Kronprinsessan Victoria skall få sin Daniel, som blir hertig av Västergötland, prins och kunglig höghet. Hela Sverige är insvept i en rosa, rojalistisk, romantisk yra, där crescendot är morgondagens bröllop.
Men givetvis kan inte allt vara rosaromantiskt och vackert. Under de senaste veckorna har alltfler röster höjts som kritiserar allt ifrån kvällspressens massiva bevakning till hur Daniel & Victoria går nerför altargången.
Och visst ska man få vara kritisk. Visst ska man få ifrågasätta och granska. Men jag kan inte låta bli att tycka att det blir rätt tråkigt när twittrare, bloggare och förståsigpåare tävlar i vem som kan ösa ur sig mest galla över kungahuset. När man ägnar sida upp och sida ner åt att klaga och gnälla över något som faktiskt är en fest för hela svenska folket. Måste man verkligen ta varje tillfälle att gnälla, klaga och klanka ner?
Är det så svårt att vara positiv och att glädjas över att vår kronprinsessa funnit den man hon älskar och nu ska gifta sig med? Kan man inte bara vara glad och glädjas med dem? Så himla svårt borde det inte vara.
Johan T Lindwall: Victoria: Prinsessan privat
På gymgolvet träffar hon den trygge och lugne Daniel Westling från Ockelbo. Under lång tid är han en av få vänner som Victoria vågar anförtro sig åt och snart börjar kärleken spira. Kungen rasar över dotterns val av blivande make och gör allt för att stoppa deras planer, men Victoria vägrar släppa taget om kärleken och Ockelbo blir snart hennes andra hem. Långa perioder pratar far och dotter inte med varandra. Men till slut ger kungen upp – Victoria får sin Daniel och sitt efterlängtade bröllop, 19 juni 2010, i Storkyrkan i Stockholm.
Expressens välkände hovreporter Johan T Lindwall har följt kronprinsessan Victoria ända sedan hennes artonårsdag. I boken Victoria: prinsessan privat ger han sin version av hur Victorias liv utvecklats sedan hennes myndighetsdag. Lindwall uppger sig ha flera initierade källor nära kronprinsessan, även om de inte nämns vid namn.
Boken är precis som titeln utlovar mycket privat skriven, som om Victoria själv var författaren. Nu är så inte fallet, så de delar av boken som handlar om hur Victoria tänkte och kände i vissa situationer måste givetvis antas vara rena spekulationer. Det är just detta som jag hänger upp mig på – boken bygger till stor del på just spekulationer. Exempelvis uppger Lindwall att Kungen och Silvia inte kunde acceptera Daniel Westling till en början på grund av hans enkla bakgrund – vilket såvitt jag vet aldrig bekräftats från hovet. Likaså delar Lindwall med sig av detaljer som det är tveksamt att han kan känna till, som vilken som är kungens favoritwhisky eller vilken sorts mat han brukar laga.
Men inser man att det här är en bok som bygger på en rad verkliga händelser som pyntats ut med spekulativa tankar och känslor som tillskrivs Victoria, så är den ändå underhållande. Jag kan tänka mig att den kommer sälja mycket i sin pocketversion, framförallt till äldre damer. Som läsning en varm sommardag i en hammock duger den, även om jag inte skulle kalla den något mästerverk.
Betyg: 
Förlag: Månpocket
Antal sidor: 205
Utgiven: 201006
ISBN10: 9172322055
En omdiskuterad altarpromenad
Aftonbladet skriver om det, SVT tar upp det i sitt program “Det kungliga bröllopet”, Svenska Kyrkan tycker till. Frågan om hur kronprinsessan Victoria och hennes Daniel ska ta sig in i kyrkan och fram till altaret är högaktuell just nu. Ska de unga tu följa svensk tradition och tillsammans gå ner för altargången, eller ska man göra enligt amerikansk sed, som Victoria enligt kvällspressen vill? Frågan är inte så enkel som man först kan tro.
För visst finns det en enorm symbolik att kvinna och man tillsammans går nerför altargången. Båda visar i och med detta att giftermålet är något man gör av fri vilja, som självständiga individer. Det är dessutom svensk tradition.
Men som Magdalena Ribbing berättade i Det kungliga bröllopet så handlar det också om formell rang. Victoria, som tronarvinge har högre rang än Daniel som varken är adlig eller kunglig. Det är inte förrän han svarar Ja vid altaret som han blir hertig och får prinstiteln. Att hon som tronarvinge förs in i kyrkan av sin far, som även är statschef, är därigenom korrekt i den mening att hon då förs in i kyrkan av någon med samma rang. En struntsak kan tyckas, men vårt kungahus är både traditionstyngt och håller på den formella etiketten. Dessutom är ju kronprinsessan den enda svensk som måste ha både konungens och riksdagens godkännande när det gäller den man hon väljer att gifta sig med, så det är inte helt fel att hon överlämnas även av den anledningen.
Det är med andra ord ingen enkel fråga. Personligen tycker jag nog att det är upp till Victoria och Daniel själva att bestämma – men skulle jag få önska vill jag nog se dem gå altargången ner tillsammans. Det där med den fria viljan och jämställdheten vinner för mig i längden.
Bröllopspresenter á la Lilla Gumman
Lilla Gumman skrev ett alldeles oemotståndligt inlägg om gårdagens tillkännagivande om kronprinsess-förlovningen… nämligen förslag på Bröllopspresenter till de två. Även om vissa förslag var lite vassa i sin formulering (kotlett-hårtorken), log jag rätt brett och igenkännande.
Bör alltså läsas, för den intressade. Om inte annat, så för kommentaren om Ockelbo – staden där man inte åker limousin.
Ett kungarike för en ring
Ja. Så hände det då. Faktum är att jag hörde nyheterna när jag vaknade - Aftonblaskan skickar nämligen ett sms till mig när det hänt något ”stort” i världen. De kallar det ”Nyhetsflash”, jag kallar det antingen spam eller heaven beroende på vad jag tycker om ny… nevermind.
Jag läste det. Kronprinsessan Victoria och Daniel har förlovat sig, och kommer offentliggöra förlovningen idag. Först tänkte jag ”…och?”, men sen tänkte jag ett varv till.
Det är två personer. Som varit tillsammans i sju år. Som förlovar sig. Och får berätta det för hela världen, i tv. På presskonferens. Därför att… deras bröllop ska också sändas i tv. Därför att människor bryr sig. Det kommer också vara en nyhet för hela världen.
Wow.
Det är rätt häftigt. Och framförallt, är det väldigt väldigt roligt. När jag väl såg filmen som låg ute på Youtube, och sedermera presskonferensen, så log jag bara. Brett. Och kände mig sådär varmt, genuint glad för deras skull.
Nej, egentligen är det inte särdeles speciellt. Egentligen är det ingen big deal. Eller så är det det, att Sveriges kronprinsessa förlovar – och gifter – sig. Men trots allt, är det bara ett bröllop. Som alla andra. Bara en anings mer storslaget.
Och det är härligt att en sån sak kan göra att man ler lite mer en dag.