Människor passar inte in i fack
@JimmyAsklund sa något mycket tänkvärt idag på twitter:
Och det var då det slog mig. Det som irriterat mig under hela den här valrörelsen, och som gör att jag inte har någon lust att ge mig in i politiken själv.
Människor kan inte placeras in i fack. Ändå är det det mycket av dagens politik bygger på.
Moderaterna verkar tro att alla höginkomsttagare är friska, aktiva människor som tillbringar 8-10 timmar på jobbet och har 2,25 välartade barn med bra betyg. Miljöpartisterna tror att samtliga av deras väljare åker kollektivt till och från jobbet, gärna handlar på second hand, och om de har en bil är det en liten och bensinsnål bil som de bara använder ibland. Kristdemokraterna tror att hela deras väljarkår är djupt kristna personer över 50 år som aldrig sett en bög annat än på tv, som har välartade barn- och barnbarn som givetvis uppfostras i söndagsskolan. Vänsterpartiet tror att deras väljare enbart är inbitna socialister som har klassiska arbetarjobb med dåliga chefer.
Det är därför jag – och kanske många med mig – har svårt att hitta sig själva i politiken. För vi kan inte delas in i fack.
Det finns höginkomsttagare som är inbitna feminister och socialister. Miljöpartister som bor långt ute på landet och därför behöver en större, fyrhjulsdriven bil för att ta sig till och från jobbet. Det finns kapitalister som är arbetslösa, högt uppsatta chefer som är sjukskrivna, egenföretagande småbarnsmammor som är sjuka och unga invandrade högutbildade som oroar sig över sina föräldrar på ålderdomshemmet.
Politiken verkar konstrueras – enligt hur jag uppfattar det, alltså – utifrån vissa bestämda målgrupper. Sjuka, arbetslösa, tjänstemän, arbetare, pensionärer, invandrare, småbarnsföräldrar, företagare, stadsbor, folk på landet, friska och gud vet allt. Men vi passar inte in i de mallarna. Vi finns i flera mallar samtidigt, vilket gör att de politiska förslagen inte passar in. Säger emot sig själva, inte innefattar oss. Våra behov är individuella, samtidigt som vi är måna om att alla ska ha en bra välfärd.
Det här är säkerligen inga nyheter för den som tänkt ett varv extra, men för mig kändes det som en liten aha-upplevelse. Jag tror inte den kommer ändra hur jag kommer rösta, men om inte annat får det mig att förstå mig själv och mina tankar och känslor inför höstens val lite bättre.
Politik upp i halsen
Alltså…
Det är den 31 Augusti. Det är runt 2,5 veckor kvar till valet. Det är partiledarutfrågningar i tv, politiska debatter i radio och tidningarna är fulla av SIFO-undersökningar, väljarbarometrar, politiska utspel och debattinlägg. Och vi ska inte ens nämna bloggosfären, som fullkomligen kokar av politisk aktivism.
Det. Står. Mig. Upp. I. Halsen.
För även om jag är politiskt intresserad, samhällsmedveten och hänger med i nyhetsflödet och debatten, så har det blivit för mycket. De olika partierna och sammanslutningarna har gjort så många olika politiska utspel att jag inte kan hålla isär dem, än mindre komma ihåg vem som sa vad. Dessutom känns det som att partierna nu bara lägger fram nya förslag för att bräcka varandra, man menar inte vad man säger. Allt är bara preliminära önskningar.
Så nej, jag gör som jag gjort tidigare år: läser på om partiernas ideologier, läser på deras webbsidor i partiprogrammen och ignorerar alla utspel i kvällstidningarna. Struntar helt i partiledarutfrågningar och debatter.
Och drömmer litegrann om den 20-21 September, då tidningar, tv och radio förhoppningsvis handlar om något mer än bara politik och hätska debatter.
Sverigedemokraterna och valbudgeten
Det är inte ofta jag lusläser lokaltidningen, men idag fastnade jag för framförallt ett reportage. Ett reportage som handlade om de olika lokala partiernas förutsättningar och planer i kommunalvalet. Bland annat frågade man om strategier, hur mycket pengar man har inför valet samt varifrån de kommer ifrån (tyvärr ligger inte artikeln ute på nätet).
Och det som skrämde mig, var som vanligt hur starka Sverigedemokraterna är. I vår lilla kommun, där det bor i runda slängar 25 000 personer, har man 120 000:- att spendera. I jämförelse har Folkpartiet också 120 000:-, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet har ännu mindre än så – men Socialdemokraterna har 150 000:- och Centern 200 000:-.
Visserligen borde jag inte vara förvånad, vi har redan två representanter från Sverigedemokraterna i vårt kommunfullmäktige. Två mandat som jag helst av allt skulle vilja att något annat parti, vilket parti som helst, fick ta över efter valet 2010. Men i själva verket ser det ut som att man kommer kunna genomföra en rejäl valkampanj, som jag förvisso innerligt hoppas kommer misslyckas, men som jag är rädd för kommer gå bättre än vad jag vill.
Samtidigt som sådana här ögonöppnare är sorgliga och gör mig arg och besviken, är de nyttiga påminnelser om att vi aldrig någonsin kan slappna av. Vi måste fortsätta kämpa mot främlingsfientlighet, trångsynthet och intolerans. Även om vi inte alltid ser motståndaren, så finns den alltid där.
Jag hoppas innerligt att de summor som lokaltidningen gick ut med idag inte kommer betyda så mycket i realiteten – att mina medmänniskor i kommunen genomskådar Sverigedemokraternas vackra ord.
Skolkande på skolbetyg
Det blev en rätt stor diskussion på twitter idag om huruvida skolk ska synas i betygen eller inte. Diskussionen uppstod efter att skolminister Jan Björklunds lagt ett förslag om just detta. Flera twittrare höjde rösten och tyckte det var ett bedrövligt förslag, eftersom det borde vara kunskaper som räknas och inte antal närvarotimmar, vilket givetvis är ett gott argument. Men jag har lite andra funeringar kring detta.
Först och främst tror jag det är viktigt att man definierar vad skolk är. Enligt DN är det ogiltig frånvaro som ska stå med i terminsbetygen som en signal till föräldrar och elever, men inte i slutbetyget. Och gäller det just ogiltig frånvaro tycker jag det är helt okej att den förs upp i betyget.
Men om det handlar om annan frånvaro (som nämndes på twitter) som beror på sjukdom eller att traditionell skolgång inte passar just det barnet, så är det naturligtvis en annan sak. Långvarig sjukdom, psykisk eller fysisk, ska givetvis innebära att skolgången anpassas till individens förutsättningar. I de fallen ska ju skolan gå in och se till att eleven får hemundervisning eller undervisning på distans, så eleven ska kunna hänga med och ha samma möjlighet att få goda betyg som de elever som finns på plats på lektionerna.
Handlar det om att en elev är extremt begåvad eller att traditionell skolgång inte passar av andra orsaker, så måste ju både föräldrar och skolan gemensamt se till att hitta en skolform som fungerar. Antingen att man får byta skola som passar ens lärstil eller nivå bättre, eller att man anpassar skolgången så det funkar.
Men gäller det ren ogiltig frånvaro, som jag efter 2 år som högstadielärare upplever är rätt vanligt i den svenska grundskolan, så tycker jag det är helt rätt att den förs upp i terminsbetygen. Inte för att straffa eleven, utan för att göra både eleven själv, föräldrarna och skolan uppmärksamma på situationen, så man kan göra något åt den. Komma till rätta med orsaken och hur det kan åtgärdas. Det innebär också att skolorna måste få de resurser de behöver för att kunna stötta de elever som har det svårast.
Trots allt måste det vara elevens lärande och välbefinnande som ska vara i centrum.
SD i papperskorgen – vi får inte sitta tysta
Det är valår i år. Om bara 2,5 månad kommer svenska folket gå till valurnorna och välja de politiker de vill ska representera dem i riksdagen de närmaste fyra åren. Och återigen riskerar vi att ett parti som både är antidemokratiskt och rasistiskt till sin natur – nämligen Sverigedemokraterna – tar plats i riksdagen.
Det får inte ske. Jag tycker det är på allas vårt ansvar att visa att Sverigedemokraterna har fel, och att intolerans och främlingsfientlighet inte är något som hör hemma i det moderna Sverige. Som tur är finns det dem som hjälper till att föra den här kampen – nämligen Magnus Betnér och Nikke Lindqvist.
Magnus Betnér har skrivit en fantastisk textserie om Sverigedemokraterna och deras otroligt snedvridna sätt att se på vår invandring. Serien är i fem delar och kan läsas på hans webb: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5. Nikke ville i sin tur lyfta fram Magnus texter och sprida dem till en större krets läsare, samt gjorde tillsammans med @freddegradde loggor där man klart och tydligt kan visa på sin blogg eller på en tshirt vad man tycker om Sverigedemokraternas politik. Fler har också skrivit om detta – som Fridholm, Mymlan (1, 2), Jardenberg, Grenfeldt mfl.
Vi får inte sitta tysta. Det är bara några få månader kvar till valet, och oavsett om Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen eller ej kommer deras kampanjande fortsätta. Det är dags att vi sätter ner foten och visar att intolerans och främlingsfientlighet inte hör hemma i Sverige år 2010. Sverigedemokraterna och deras politik hör hemma i papperskorgen.
Ja till Kärnkraften
Riksdagen har med knapp majoritet ikväll röstat ja till att låta nya kärnkraftsverk byggas i Sverige. Och även om det gör lite ont, är jag glad över det beslutet.
Jag har under min uppväxt varit övertygad kärnkraftsmotståndare. Området där jag växte upp var ett av de som drabbades hårdast när det radioaktiva regnet efter Tjernobylolyckan föll. När jag och min gymnasieklass besökte närbelägna Forsmarks Kraftverk på studiebesök var jag inte särskilt imponerad av informatörernas prat. Jag fick se reaktorhallen med vattenbassängen, kontrollrum av olika slag, åka ner till slutförvaret och se biotestsjön. Vi fick ha på oss små dosimetrar som kollade att vi inte utsattes för hög strålning. Det var ett lärorikt besök, men jag åkte därifrån som än mer övertygad kärnkraftsmotståndare.
Och även om jag fortfarande, såhär 15 år senare, anser att kärnkraften är för farlig och för riskabel, så inser jag hur beroende vi är av den. Jag tycker inte att importerad kolkraft är något bra alternativ, inte heller att importera el från utländska, äldre, sämre kärnkraftsverk. Vindkraft och vattenkraft i all ära, men den räcker inte till idag. Vårt behov av el har bara ökat de senaste femton åren, både till industrier och till våra datorer och telefoner i hemmen. Och med tanke på hur beroende vi är av ett fungerande elnät så inser även jag att vi behöver kärnkraften.
Så jag är försiktigt glad över riksdagens beslut idag. Inte helhjärtat, men försiktigt glad. Kanske kan det här leda till att vi föryngrar vår kärnkraftspark och får modernare, ännu renare, säkrare kärnkraftsverk. Förhoppningsvis kommer nya, förnyelsebara energitekniker utvecklas under tiden, så vi någon gång kan avveckla kärnkraften och helt förlita oss på förnyelsebar energi som inte behöver slutförvaras i tiotusentals år.
Tyvärr är vi inte riktigt där än.
Nej SD, jag vill inte bli politiker
Idag när jag gick ut och hämtade in posten från brevlådan, hittade jag något som gjorde mig både arg, ledsen och irriterad. Bland räkningar och brev fanns nämligen en liten flyer från Sverigedemokraterna. På framsidan fanns det en bild på en av deras medlemmar, Margareta Sandstedt, och orden ”Bli politiker – ring oss” med undertexten ”Ingen erfarenhet krävs – vi utbildar dig”. På baksidan syns två av deras yngre politiker tillsammans med orden ”Vi säger vad du tänker – Bli medlem redan i dag!” (ja, det stod i dag, inte idag).
Det som naturligtvis skrämmer mig först och främst är att man rekryterar medlemmar genom utskick i postlådor. Jag vet inte om denna flyer är ilagd för hand av någon idog partimedlem, eller om den klassas som ”samhällsinformation” – jag har nämligen en ”ingen reklam tack!”-lapp på min brevlåda.
Det som också skrämmer mig, är att man inte ens går ut med vad man tycker – utan bara lockar folk med orden ”trygghet och tradition” samt ”vi säger det du tänker”. Att intressera människor med samma värdegrund eller samma åsikter som partiet är tydligen inte intressant för Sverigedemokraterna – huvudsaken man vill bli politiker. Resten fixar de.
Jag hoppas innerligen att ingen, varken i min bekantskapskrets eller utanför den, lockas av denna flyer och kontaktar SD. I min värld står de för något som är avskyvärt, hur tillrättalagt och välkammat det än är: nämligen förtryck av människor från andra kulturer, främlingsfientlighet och inskränkthet.
Och vill jag bli politiker, så kontaktar jag närapå vilket parti som helst – bara det inte är Sverigedemokraterna.