Arnaldur Indridason: Frostnätter
En kulen höstkväll hittas en kvinna hängande i en snara i sin sommarstuga vid en ensligt belägen sjö. Det verkar inte vara något mystiskt med hennes död, men när Erlendur får ett kassettband med en inspelning av en seans kvinnan deltog i strax före sin död, känner han att han måste gräva i hennes historia och ta reda på varför hennes liv fick ett så plötsligt och tragiskt slut. Samtidigt blir han engagerad i gamla olösta mysterier med försvunna människor och får tampas med spöken från sitt eget förgångna.
I Arnaldur Indridasons sjätte bok om Erlendur Sveinsson har polisdetektiven lite att göra på Reykjaviks polisstation. När han får mer information om en kvinna som nyligen tagit livet av sig kan han inte låta bli att undersöka omständigheterna lite närmare. Samtidigt ägnar han tid åt flera gamla fall, där människor försvunnit spårlöst på Island. Och med tanke på Erlendurs egen bakgrundshistoria, är det riktigt intressant att följa honom i undersökningarna som långsamt, långsamt förs framåt.
Indridason är en av Islands mest kända författare, och han har hyllats av såväl Isländska som utländska medier. Även om de mordgåtor hans huvudperson tar sig an inte är av det allra mest komplicerade slaget, bidrar Indridasons språk och miljöbeskrivningar av det Isländska landskapet att böckerna får en särskild ton som tilltalar mig mycket. När boken dessutom har vissa paralleller med en (spoiler!) av mina gamla favoritfilmer från 90talet blir jag bara ännu mer förtjust. Frostnätter är helt klart ännu en läsvärd deckare från Arnaldur Indridasons penna.
Betyg: 
Mattias Boström mfl: Nu har det banne mig gått för långt!
Hur kan TV låta Ardy Strüwer och Lasse Åberg trampa på bröd i en av sina sketcher när miljoner människor över hela världen svälter?
Nu har det banne mig gått för långt! tar oss tillbaka till den tid då Sverige bara hade två tv-kanaler, vars otacksamma uppgift var att producera program som skulle tillfredsställa en befolkning på åtta miljoner människor. Varje dag strömmade det in brev från tittare som fått nog av sex, sprit och svordomar, som kände sig kränkta, eller ville klaga på den politiska propagandan. I boken finns de roligaste, argaste och mest förbluffande breven till Radionämnden, 1967-1987. Tillsammans ger de bilden av ett Sverige som bara är några decennier tillbaka i tiden, men som ändå känns oändligt avlägset.
Boström mfl’s bok Nu har det banne mig gått för långt! har ovanligt nog varit en bok jag inte viljat läsa ut. Normalt sett brukar jag vilja läsa mer och mer av riktigt bra böcker, så jag får veta hur det går. Nu har det banne mig gått för långt! är av ett annat slag. Den har en underfundig, lätt ironisk men samtidigt uppriktig ton som behandlar mängder av arga brev till radionämnden med respekt och välvilja. En ton som får mig att hoppas att den ska räcka länge.
Boken är fylld av fantastiska tidsdokument. Protester mot allt ifrån obscent språkbruk till matförstörelse, till protester mot politiska budskap, osaklighet och reklam. Nu har det banne mig gått för långt! tar oss på en resa genom det sena 60-talet och framåt mot det sena 80talet, och gör oss uppmärksamma på att samhället inte förändrades så fort som vi kan tro. Visst innebar 60talet en sexuell frigjordhet, men uppenbarligen hade inte frigjordheten sipprat ner till samtliga svenskar. Sex och frispråkighet var fortfarande kontroversiellt.
Visserligen är Nu har det banne mig gått för långt! en lättsam underhållningsbok som passar bra för lata dagar i hängmattan, men den är också ett tidsdokument om svunna tiders moral och anständighet. För mig var den en perfekt sommarförströelse, som jag gett vidare till både sambo och föräldrar som läst och gillat den.
Betyg:
Michael Greenberg – Den dagen min dotter blev galen
En sommarkväll rusar Michael Greenbergs dotter Sally ut i trafiken på Manhattan, helt övertygad om att hon har kosmisk insikt och kan stoppa bilarna. Det maniska anfallet drabbar utan förvarning, plötsligt är Michaels dotter en främling för honom. På några dagar förvandlas deras gemensamma liv till ett kaos av oro, smärtsamma skuldkänslor och sluten psykiatrisk vård.
Är det något jag fascinerats av sedan min tonår är det psykiska sjukdomar. Vår hjärna är ett så fantastiskt organ, och vi vet inte ens hälften av vad den är kapabel till. Samtidigt som våra hjärnor låter oss kommunicera med andra och förstå världen, kan den ställa till med så mycket. Schizofreni, bipolaritet och psykoser är bara något av vad vår hjärna är kapabel till.
Därför kändes det trist att hur intresserad jag än var av grundtemat, lyckades jag inte fångas av Den dagen min dotter blev galen. Visst är det fascinerande att läsa om Sallys psykos, hur den yttrade sig och hur hon tvingades in på sluten psykiatrisk avdelning – men det griper inte tag i mig. Det når mig inte. Det är för grunt skrivet. Jag läser ut boken, glad att få veta hur det slutade – men den stannar inte hos mig efteråt.
Jag har läst flera böcker om psykisk ohälsa, och det är med viss sorg som jag lägger ifrån mig den, besviken att den inte var bättre. Att man inte fick lära känna Sally djupare, fick större förståelse för varför hon insjuknade och hur det drabbade henne. Med tanke på dess tema och story hade den kunnat vara så mycket bättre.
Betyg:
P.J Tracy – Levande bete
Kriminalpoliserna Leo Magozzi och Gino Rolseth är uttråkade. Ända sedan de löste sitt senaste stora mord, har det varit tunnsått med mordgåtor i tvillingstäderna Minneapolis och S:t Paul. Men när den åldrade och mycket omtyckte Morey Gilbert hittas död i plantskolan han driver tillsammans med sin fru upphör brottstorkan inte med ett lätt regn, utan med en flodvåg. Mordet följs av ytterligare två, också på äldre medborgare, utförda med samma vapen. Kopplingen mellan morden låter vänta på sig, men en sak står klar: offren har alla överlevt förintelsen. Men vem skulle döda överlevare från förintelsen?
Det tog mig lång tid att läsa ut PJ Tracys ”Levande bete”. Jag gillade deras första bok (det är en synonym för mor-dotter som skriver böcker ihop), ”Monkeewrench”, men uppföljaren var lite svårare att ta sig igenom. Magozzi och Rolseth får ett svårt fall på sitt bord, eftersom de åldrande judarna som hittas döda bor i samma bostadsområde och därmed har mycket gemensamt. Frågan är vilket sammanhang som kommer leda till mördaren? Sanningen är mer chockerande än vad Magozzi och Rolseth någonsin kunnat tro.
Som jag sa tog det tid för mig att ta mig igenom Levande bete. Även om själva mordgåtan är intressant, med 3 judar som överlevt förintelsen som offer, lyckas inte Magozzi och Rolseth fånga mitt intresse helt. Boken känns som en ljummen dussindeckare, trots sitt intressanta ämne. Jag vet inte om jag skulle kalla den läsvärd, men har man inget bättre för sig kanske Levande bete möjligtvis kan tjäna som förströelse.
Betyg:
Stephenie Meyer: The short second life of Bree Tanner
Man kan inte kalla The short second life of Bree Tanner för en uppföljare till Twilightserien – för det är den för kort. De övriga böckerna i serien är mellan 400-600 sidor, medan boken om Bree slutar på blygsamma 168 sidor. Dock är det läsvärda 168 sidor, åtminstone för det sanna twilightfanet.
Boken handlar om Bree, som finns med i ungefär fem minuter i den tredje boken Eclipse. Nu får vi lära känna henne, och de nyfödda vampyrerna i den armé Bree ingår i, mycket bättre. Vi får följa Bree från den stund hon förvandlas till vampyr till sammandrabbningen med the Cullens. Den stora behållningen av boken är att se den stora skillnad som är mellan the Cullens sätt att leva och vampyrarméns sätt att leva.
Boken följer twilightseriens stämning och språk, och man känner direkt igen att det är ännu en bok i serien (om än ett sidospår). Det känns lite tråkigt att Meyer inte valde att släppa en till ”riktig” bok om seriens huvudpersoner, men det är samtidigt roligt att få veta mer om en så liten karaktär som Bree. Det jag läser får åtminstone mig att önska att hennes öde inte slutat på det sätt det gjorde i Eclipse.
Betyg: 
Michael Connelly – Hotet
En tunna med stora mängder dödligt radioaktivt cesium har hamnat i orätta händer genom mordet på en vetenskapsman som haft tillgång till det livsfarliga ämnet. Den mördade har avrättats med två skott i bakhuvudet. Det spektakulära mordet tar Harry Bosch tillbaka in från kylan på avdelningen för ”Cold cases”. Nu är han på banan igen.
Det som till en början ser ut som ett rutinärende blir snart en angelägenhet för alla invånare i staden som riskerar att förgiftas av det försvunna radioaktiva ämnet. Aldrig tidigare har Harry Bosch och hans mannar ställts inför en sådan uppgift: det ultimata terrorhotet.
Jag ska ärligt erkänna att jag hade tröttnat lite på Connellys antihjälte Harry Bosch. Efter att ha läst bok på bok där Bosch super ner sig, sabbar alla relationer han har till dem som står honom nära men ändå lyckas lösa komplicerade mordfall blev jag helt enkelt lite less. Men Hotet – som jag hittade bland andra pocketar på en parkbänk på Rhodos – tilltalade mig från första sidan. Kanske för att Bosch återigen tvingas samarbeta med FBI-agenten Rachel Walling, kanske för att boken inte handlar om ett dussinmord utan något mycket värre; radioaktivt material i händerna på fel personer.
Kanske är det min inre katastrofmänniska som gör att jag tänder till lite extra när jag läser en bok som denna. Kanske behöver vi nalkas det fruktansvärda, hemska genom att läsa om dem i böcker. Jag vet att åtminstone jag fungerar så, desto blodigare och hemskare en deckare är desto mer intresserad blir jag. Nu är förvisso inte Hotet särskilt blodig, men den där krypande känslan av att Bosch och hans kollegor har bråttom att hitta cesiumet gör att jag hålls fast. En bra deckare, som faktiskt gör mig sugen på att läsa om några gamla böcker om Harry Bosch igen.
Betyg:
Buthler & Öhrlund: Mord.net
En ung flicka i Hässelby blir brutalt ihjälskjuten av en tysk ingenjör hon aldrig träffat. En fyrtiosjuårig mor i Australien och en av topparna i Stockholms finansvärld förvandlas plötsligt till kallblodiga mördare. Varför mördar en ledande politiker i Italien ägaren till ett pappersföretag i Malmö? Världens poliskårer står maktlösa när en våg av ouppklarade mord sveper över en lång rad länder. Den svenske polisen Jacob Colt arbetar med några av fallen, och tar kontakt med utländska kollegor för att komma gärningsmännen på spåren – spår, som leder mot internet.
Mord.net var en rätt omtalad debutroman av den debuterande deckarduon Buthler & Öhrlund. Själv läste jag boken 2 år efter att den kom ut, men tyckte mycket om den. Kanske för att inte polismännen i berättelsen står i fokus, utan det är brotten som handlingen kretsar kring. Brott, som genom sina välplanerade omständigheter blir mycket, mycket svårlösta.
I boken får vi inte bara följa Jacob Colt, utan även hans internationella kollegor. I och med att fokus hela tiden flyttas mellan olika poliser, och olika gärningsmän, fastnar man aldrig utan läsandet flyter på. Sakta men säkert nystas gåtan med de vitt skilda morden upp, och som vanligt finns det mer i bilden än vad som kan ses för blotta ögat.
Det som gör att jag fastnar lite extra för Mord.net är just internetkopplingen. Att allt fler brott har kopplingar till internet känner nog alla till, men genom böcker som just denna får man en ökad inblick i vad som faktiskt är möjligt att göra via nätet. Visserligen har ämnet redan avhandlats i några deckare – exempelvis Mankells Brandvägg – men jag ser fram emot fler kriminalromaner som handlar om brott relaterade till nätet. Buthler & Öhrlunds uppföljare till Mord.net – En nästan vanlig man – finns tillgänglig på pocket nu, och även om den inte verkar ha samma tema som Mord.net är det en bok jag definitivt kommer läsa.
Betyg:
Grete-Lise Holm: Ömorden
Mitt under 86-årige Gustav Kwiums begravning uppstår oro i kyrkan. En senil gammal dam vacklar fram mot kistan och slår sin krycka så hårt mot kistlocket att blommorna flyger iväg. ”Nej”, avbryter hon prästen. ”Han har inte kallats hem till Gud. Han blev bortröstad av Örådet. Som i Robinson i teve.”
Journalisten Karin Sommer befinner sig på den lilla ön Skejø i utkanten av Sjællandspostens distrikt. Hon är där för att skriva några artiklar om livet på ön och hör snart rykten om en serie märkliga dödsfall på ålderdomshemmet. Först bryr hon sig inte om dem, för vem skulle vara intresserad av att ta livet av döende människor? Men ryktet vill inte lägga sig och Karins efterforskningar sätter henne i kontakt med bland andra några unga satanister, en kvinnlig präst, en lokal politiker som förespråkar aktiv dödshjälp – och inte minst en läkare med kvinnotycke. Är det någon som tar livet av öns åldringar, och isåfall vem?
Ömorden handlar förvisso om ett mord, men för mig är det tveksamt om den ska räknas till en deckare. Istället är det en trevlig bok om livet på en liten ö i Danmark, med allt vad det innebär. I boken får vi följa Karin Sommers försök att lära känna den lilla öns innevånare, där det både finns klasskillnader och original. Själva mordgåtan, som alltså handlar om huruvida någon långsamt tar död på ålderdomshemmets invånare, har förvisso förutsättningarna för att bli riktigt spännande, men når aldrig riktigt dit. Istället upplever jag boken som en roman om ö-liv med spännande inslag.
Söker man en spännande deckare med snabba vändningar och tät intrig ska man nog köpa en annan bok, men vill man ha en bok för lata dagar i hammocken som innehåller både kärlek, mysterier och udda människoporträtt berättade i makligt tempo är Grete-Lise Holms Ömorden en trevlig bekantskap.
Betyg:
Jo Nesbø – Rödhake
I Oslos nynazistiska kretsar styrs verksamheten med järnhand av någon med kodnamnet Prinsen. Utredningen handlar på Harry Holes bord, som dock får annat att göra när hans kollega brutalt mördas. Under utredningarnas gång upptäcks en oväntad koppling till ett mörkt kapitel i landets historia, den grupp av norska frontmän som kämpade på Hitlers sida under andra världskriget. Allt tyder på att en av dem är tillbaka, som återuppstånden från de döda, för att hämnas. Denne vålnad skördar offer efter offer i ett helt lamslaget Oslo – och klockan börjar rinna ut för Harry Hole, som försöker hitta mördaren.
Jag blev positivt överraskad av Nesbøs Rödhake. Visserligen har jag läst andra böcker i serien om Harry Hole som jag gillat, men i ärlighetens namn var jag inte alltför förtjust i Kackerlackorna som är föregångare till Rödhake. När jag dessutom insåg att boken till viss del innehåller tillbakablickar i historien var jag nära att lägga ifrån mig den, eftersom sådana passager oftast får mig att tappa intresset.
Men på något sätt lyckas Nesbø hålla kvar mitt intresse från första sidan till sista. Kanske är det för att historien har flera parallella spår som vart och ett är intressanta nog för en egen bok. Att exempelvis få läsa om norrmän som kämpade för Hitler under andra världskriget är intressant, framförallt när det sätts i relation till hur personerna ifråga valt att gå vidare efter det. Dessutom skadar det inte att boken i och med upplösningen lyckas förvåna åtminstone mig både en och två gånger. Rödhake gör mig kort och gott nyfiken att läsa fler böcker av Nesbø.
Betyg:
Mons Kallentoft: Höstoffer
Malin Fors liv är inte enkelt. Efter att hennes försök att lappa ihop förhållandet med Janne, blir flaskan en allt bättre vän. Suget efter tequilan växer, samtidigt som hon hamnar i en mordgåta som mer än någonsin kräver hennes intellekt. Advokat Jerry Petersson, miljonär känd för sin extravaganta livsstil och ny ägare till anrika Skogså slott, hittas mördad i vallgraven en stilla höstmorgon. Han kommer inte ta några fler uppdrag. Men hur hamnade han i vallgraven? Varför mördades han? Och framförallt – av vem?.
Höstoffer är Kallentofts tredje bok om poliskommissarien Malin Fors. Eftersom jag verkligen gillade de två första böckerna – Midvinterblod och Sommardöden – bestämde jag mig för att läsa Höstoffer så fort jag lagt vantarna på den. I boken får vi följa hur Malin hamnar närmare och närmare botten, hur hon famlar efter tequilan när allt känns tungt. Samtidigt kräver hennes arbete alltmer av henne, vilket gör att Malin balanserar på en tunn lina med alkoholen i ena handen, och sitt liv i den andra.
Och det är här behållningen finns i Kallentofts böcker. Han låter inte sin hjälte fortsätta likadant i bok efter bok, utan han låter henne förändras. Möta nya utmaningar, utvecklas både som människa och polis. I Höstoffer låter Kallentoft sin hjältinna vackla på ruinens brant, och det känns bra att för en gångs skull få läsa om en kvinnlig alkoholist (även om konceptet ”deckare med sliten polis i huvudrollen” känns ganska uttjatat). Förutom de fina personporträtten och spänningen fastnar jag för Kallentofts språk. Han har en förmåga att sätta en alldeles särskild ton i sina böcker, och det är det som får mig att återvända till hans böcker om Malin Fors om och om igen. Jag hoppas de blir många, många fler.
Betyg: