Can you hear me pumping on your stereo?
Tänkte bara meddela att jag slängt ihop en mycket trevlig liten Spotifylista. En sån där lista med poplåtar som är glada och upptempo och får en att sjunga med, tralla och dansa medan man dammsuger eller vad man nu gör.
Vad den heter? Pepp-pop, såklart. Vad annars?
The real Slim Shady
Eminem. Jag fastnade nog första gången jag hörde My name is, blev ännu mer fast av Dre-samarbetet Guilty conscience. Eminem har blivit en sån där artist som jag älskat varenda singel som getts ut, men konstigt nog aldrig köpt en skiva. Varför vet jag inte. Samtidigt går min Eminemlista på Spotify rätt ofta på repeat, och jag följer det som står om honom i tidningar och på musiksajter.
Och jodå. Jag vet att hans texter är både homofoba och säkert sexistiska också (även om han tagit avstånd från åtminstone sina homofoba texter), men samtidigt kan jag inte låta bli att älska dem. Hans självrannsakande i Not afraid, uppgörelsen med hiphopkulturen i Toy Soldiers, hans sätt att knyta allt det han upplevde som ung till hans liv idag, allt ackompanjerat av tunga beats och fantastiska melodier.
Som jag sa på twitter; killen är fan ett geni.
På repeat: Beyonce
Min senaste favorit på Spotifylistan är Beyonces nya singel (?) Why don’t you love me som har en heeelt fantastisk singel som, om jag inte har helt fel, är inspirerad av 40talets mode och kvinnoroll. Den är grym! Sjukt bra låt!
10 favoritlåtar enligt Cecilia
Jag gav Fabian i uppgift om att blogga om sina tio bästa eller mest betydelsefulla låtar igårkväll, och det såg så roligt ut att jag blev sugen på att göra detsamma själv. Alltså: mina tio bästa, eller mest betydelsefulla, låtar. Varsågoda!
1. Björk – Play Dead
Jag föll pladask för Björks musik när hon släppte sin platta ”debut”, och bäst av alla låtar på skivan var samarbetet med David Arnold – Play dead. En stor favorit än idag.
2. Stevie Wonder – For once in my life
Min themesong. Ja, jag är så pass gammal att jag minns det där Ally McBeal-avsnittet där hon skulle hitta en låt som personifierade henne och som var upptempo och peppande. Min är Stevie Wonders ”For once in my life”.
3. Dixie Chicks – Not ready to make nice
En rätt ny låt, som betytt mycket för mig. Lugn och countrydoftande, men med en rätt allvarsam och fantastiskt bra text om att vara och bli arg och inte kunna släppa det. Har betytt mycket för mig.
4. Marion Raven – Here I am
En låt som jag gick runt och sjöng på i ett år i sträck – och nötte på skivan lika länge. Fantastiskt bra låt om ett uppbrott.
5. Portishead – Roads
Ingen kan uttrycka sorg som Portishead kan. Den här låten har betytt mycket för mig under mina tyngsta stunder.
6. Jumper – Jag undrar
Man måste väl ta med åtmistone en låt från tonåren, väl? I mitt fall blir det de gamla tonårspopparna i Jumper som gjorde en bra låt på sin självbetitlade platta, nämligen denna.
7. Muse – Butterflies and hurricanes
Grym låt av ett band som jag upptäckte för bara några år sen, men som har blivit allt viktigare med tiden. Riktigt riktigt bra.
8. Smashing Pumpkins – 1979
Låten om mitt födelseår kan man ju inte annat än att älska, inte sant? Menar det. Smashing pumpkins är för övrigt ett fantastiskt band.
9. Alicia Keys – You don’t know my name
Min favoritsångerska framför alla andra sångerskor, kvinnan med den soullena rösten och fantastiska pianospelet – och just den här låten är så jäkla bra att jag får gåshud bara jag tänker på den.
10. Lisa Loeb – Stay I missed you
Ännu en tonårslåt som jag grät floder till när jag var olyckligt kär. Den är lika bra fortfarande.
Hela listan finns även som spellista!
Algo pequeñfotboll
Det är fotbollsVMfinal, Holland möter Spanien och jag som är uttalat fotbollsproffs kan inte låta bli att fundera på några saker:
- Har Holland några spelare kvar som inte har gult kort?
- Helskotta vad det slåss, sparkas och hoppas i den där matchen.
- Den där Jimmy Jump verkar vara… en intressant snubbe. Med ful hatt.
- Är det 84000 nånting åskådare på plats?! Hur många Vuvuzelor är det på plats då? Fler eller färre?
- Åh! De spelade Algo Pequeñito med Daniel Diges nyss, som representerade Spanien i Eurovision!
Bara för det gjorde jag en Eurovision 2010-spellista på Spotify och sitter och nynnar på eurovisionlåtar lite tyst för mig själv. Tyst, så jag inte ska bli deporterad upp på vinden av sambon, som lever sig in i fotbollen med liv och lust.
Sommar, sommar, sommar
Min Spotifylista för Juli börjar ta form, och innehåller godbitar som Paramore, Daniel Adams-Ray, Eminem, Erik Hassle och Kylie. Namnet? Juli 2010: Sommar, sommar, sommar!
1969-2008: Årtal
Eftersom det är molnigt ute och regnet hotar att anfalla vilken sekund som helst, har jag stannat inne idag och pysslat. Till pysslandet gjorde jag en ny spotifylista baserad på låtar vars titlar består av årtal. Listan ifråga heter 1969-2008: Årtal och innehåller låtar från Hello Saferide, Marilyn Manson, Kent, Jimi Hendrix och Montt Mardié, bland andra.
Sverige, Sverige älskade land
Nationaldagen. En dag som jag inte haft någon relation till överhuvudtaget, men som jag ändå tycker om. Under min uppväxt firades nationaldagen med konserter med kören jag sjöng i på kyrktrappan, och att lyssna när min far spelade med musikkåren. Efteråt en lunch på stan eller en bakelse på konditori. Som vuxen har nationaldagen i det närmaste icke-firats. På sin höjd har den inneburit grillning i trädgården, en tur till stugan eller lite påtande i trädgården. Så även detta år, då nationaldagen dessutom inträffar en sömnig söndag.
Men någonstans tycker jag ändå att nationaldagen är värd att fira, även om det görs i hemmets lugna vrå. Sverige har så mycket som jag älskar – de vidsträckta skogarna, fälten och åkrarna, det välorganiserade samhället, musiken, friheten. Allemansrätten, (nästintill) fri sjukvård, allmän rösträtt, maten, jämställdhet, sjöarna, kulturen, vänligheten, landsbygden, mångfalden, hjälpsamheten. Det mångkulturella, mångfacetterade moderna Sverige, med historien alltjämt rotad i den svenska myllan.
Självklart finns det mycket att kritisera också, mycket som inte är uppnått eller som inte fungerar särskilt bra – men jag är ändå glad över att jag föddes just här. Sverige är jag, jag är Sverige och jag kommer alltid att älska vårt land vad som än händer.
Noice: Romans för timmen
Jag vet inte hur gammal jag var när min syster upptäckte Noice. Jo, det var min syster som upptäckte dem, och i och med det fick även jag lyssna. Antingen hörde jag det genom väggen som skilde hennes rum från mitt, eller så fick jag höra det på någon av vår familjs otaliga bilresor till sommarstugan, fjällen eller upp till farmor. Jag vågade givetvis inte erkänna för syrran att jag verkligen gillade Noice, utan låtsades vara sådär obrydd som man bara kan vara när man går på mellanstadiet.
Vilken låt som är bäst går inte att svara på. Tonårstrotsiga Vi rymmer bara du och jag är underbar, punkglada Inatt är hela staden vår får mig på festhumör, En kväll i tunnelbanan är den bästa låt om en tunnelbana jag hört, Du lever bara en gång är sådär brutalärlig om livet och Dolce vita får mig att drömma bort till en annan tillvaro. Men allra allra mest gillar jag nog Romans för timmen, den sorgsna pianoballaden om en vän som väljer att gå vidare.
Även om Noice inte var min musik, utan min systers, har de ändå influerat både min uppväxt och musiksmak. Jag kommer nog alltid le nostalgiskt när jag hör deras musik.
Lyssna även på Spotifylistan: Noice – Romans för timmen
Björk: A fountain of blood in the shape of a girl
Jag var fjorton år när jag hörde henne för första gången. Den där omedelbara, säregna rösten, de smittande trummorna, det drivande kompet. När jag såg videon till Human Behaviour fastnade jag ännu mer, och jag visste att jag var tvungen att höra mer.
Min tonår ackompanjerades av Björks musik. Jag dansade euforiskt till Violently Happy och Big time sensuality, hittade mig själv i Isobel och Bachelorette, grät till Headphones och All is full of love och fångades av det eteriska i Hyperballad. Jag tror aldrig jag varit så fångad av och gråtit så innerligt till en film som Lars von Triers Dancer in the dark.
Björk var inte bara musik för mig, hon öppnade mina ögon mot en annan värld. En större, bättre värld där det var tillåtet att drömma fritt och vara precis den man var. En värld full av förundran inför det vackra i musiken, naturen, filosofi och livsåskådning. En plats där varenda liten del av mig var accepterad för den jag är. En av de bästa konserter jag någonsin sett var när jag såg Björk på Vattenfestivalen i Stockholm någon gång runt 1997-1998, det var en scenupplevelse utöver det vanliga och jag var fullständigt salig efteråt. Euforisk.
Jag tror ärligt talat att Björks musik gjorde mig till en bättre människa. Hon vidgade mitt sinne och fick mig att tänka större, fick mig att se bortom min egna lilla småstadsverklighet. Även om jag tappade min relation till Björk efter hennes album Homogenic kommer jag alltid vara tacksam för det hon gav mig, och älska hennes säregna, speciella röst.
Lyssna gärna till min Spotifylista Björk – State of emergency