Missförstånd på 140 tecken
Jag skrev den här tweeten igår. Eftersom några personer har missförstått den och tolkat den som något den inte var menad som, tänkte jag förklara hur jag tänkte när jag skrev den.
Jag skrev tweeten när jag satt på ett tåg på väg hem. Jag hade tillbringat helgen tillsammans med en person jag tycker mycket om, träffat mina föräldrar som är världens finaste och gör massor för mig, och dessutom fått rå om min älskade hund i ett par dagar. Och det slog mig hur många bra människor jag har i mitt liv. Hur glad jag är över dem, och hur mysig min kära hund är. Just där och då på tåget så överväldigades jag av någon sorts kärlekskänsla och insåg att jag var mer eller mindre hög på all den omtanke som människorna runt omkring mig ger mig.
Förutom detta, kom jag att tänka på en viss typ av män som jag och några i min närhet haft oturen att råka på. Män som flirtar, uppvaktar och gärna dejtar, hånglar och hoppar i säng med sitt utvalda villebråd – men som lägger benen på ryggen när tjejen ifråga börjar falla. Både jag och en vän till mig har fått förklaringen ”kärlek är inget för mig!” kaxigt slängd i ansiktet på oss, med överlägsen attityd. Som om de vore någon form av übermänniskor som inte behöver andra människor för att vara lyckliga. Jamen ge fan i att dejta då! Hångla inte, träffa inte samma tjej kväll efter kväll så hon tror att det är något mellan er!! Krossa inte andras hjärtan!
Så jag skickade den där tweeten, hög och glad på all den omtanke och kärlek jag fått under helgen, och lite irriterad på korkade killar som utnyttjar att tjejer är intresserade av dem. Jag menade verkligen inget annat överhuvudtaget.
Så, slutligen en liten vädjan: om du tycker att jag twittrar något som är helt uppåt väggarna, tanklöst eller bara korkat – fråga gärna hur jag tänker. Jag förklarar gärna, och har jag gjort en tankevurpa ber jag gärna om ursäkt för det.
Jag skämtade bara!
Är det något jag blir fullständigt vansinnig på, så är det människor som försvarar sina handlingar med ett ”amen jag skämtade bara!”. Det är allt ifrån tonåringar som mobbar sina kamrater till vuxna som fäller osmakliga kommentarer om allt ifrån invandrare till homosexuella, överviktiga eller människor av annan politisk åsikt.
Det verkar som om folk tycker att det är okej att gömma sig bakom skämtandet, att det är ett alibi som alltid är giltigt. Ifrågasätter man deras ”skämt” så anses man vara en surpuppa, tråkmåns och humorlös person som inte ”förstår skämt”. Försöker man diskutera de tråkiga värderingarna eller åsikterna är man bara dum och korkad.
Varför är det såhär? Varför står inte folk för sina uttalanden, utan måste gömma sig bakom skämtandet?
Jag blev varse om fenomenet när jag jobbade som högstadielärare, där eleverna försvarade varenda pik, kommentar till sina klasskompisar som ”skämt”. Kommentarer, som snarare var en del i rätt omfattande mobbing. När vi tillslut hade ett föräldramöte med de här eleverna, frågade jag dem vem som ska få bestämma vad som är skämt och vad som inte är det? Är det den som skämtar och raljerar som bestämmer vad som är roligt, eller är det den som är offret, den man skämtar om som får avgöra? Jag vet vad jag tycker.
Det tråkiga är att det här är så otroligt vanligt på twitter. Folk raljerar och skämtar om allt ifrån överviktiga till lantisar, kändisar eller ”verklighetens folk”. Och det stör mig, irriterar mig att folk måste trycka ner andra för att höja sig själva. Kan man inte skämta om något annat? Är inte folk verkligen inte bättre än så?
Tankar om Twitter – del 2
Det blev visst lite rabalder över min text om Twitter, vilket både känns roligt och lite märkligt. Kul att så många diskuterat ämnet, även om det känns lite märkligt att just den texten uppmärksammats så. Det var inte vad jag trodde när jag satt och spånade lite för mig själv klockan halv ett på natten. Men mina besökare har sexfaldigats, och det tackar jag givetvis för.
Men jag tänkte att jag skulle vidareutveckla mina tankar lite. Många verkar ha hängt upp sig på ordet ”twitterelit”, vilket verkligen inte var huvudpoängen med mitt inlägg. Det jag ville med min text var inte att lyfta fram specifika individer, utan en jargong och en mentalitet. En överlägsen, lite elitistisk jargong och mentalitet där de egna eller de närmaste vännernas åsikter och preferenser höjs till skyarna, och allt annat är ointressant eller fel. En inställning till andra människor där man sågar vad andra gillar eller de val de gjort, eftersom det skiljer sig från de val man själv gjort. En jargong och mentalitet som jag tycker är osympatisk, och som jag personligen klarar mig bra utan.
Jag har således inget intresse av att peka ut personer eller definiera någon ”twitterelit”, eftersom det inte var det jag menade. Jag förstår dock att min text kunde tolkas så, vilket jag givetvis får ta på mig. Oavsett vilket, verkar min reflektion över twitter ha givit upphov till en hel del diskussioner och samtal kring twitter och bemötande vilket glädjer mig. Oavsett vad man har för åsikter, kan jag tycka att det aldrig är fel att ventilera sådana frågor.
Tankar om Twitter
Twitter. Den älskade mikrobloggen där jag och tusentals, miljontals andra uttrycker sig själva i form av meddelanden på 140 tecken åt gången. Jag följer runt 550 personer, var och en intressanta, kloka människor som alla har olika bakgrund, yrken och åsikter. Människor som jag har fantastiska diskussioner och konversationer med om allt mellan himmel och jord. Människor jag är så otroligt glad att jag kommit i kontakt med, som har påverkat både mig, mitt liv och mina tankar och funderingar.
Men ibland blir jag lite trött. För även om 99% av alla twittrare är smarta, ödmjuka, trevliga och intressanta människor finns det också andra. Stundtals verkar det som att det enda som spelar någon roll på twitter är att man är ung, snygg, sarkastisk, spydig och ironisk. Man ska ha många followers, vara självsäker, kaxig, vara ute och festa mycket och vilja ligga runt. Helst ska man dessutom bo i en storstad, jobba med media/journalistik, ha rätt kläder och rätt musiksmak. I den här kretsen skämtas och upprörs man över personer man anser vara fula, överviktiga, ha fel åsikter eller fel kläder. Man gör narr av oliktänkande, människor som gjort andra val i livet.
Det står mig upp i halsen. Det känns så otroligt tråkigt att vissa människor använder sina femton minuter i twitterrampljuset till att se ner på andra. Själv är jag inget helgon – visst händer det att jag också raljerar och skämtar – men jag försöker tänka på vad jag skämtar om. Undvika ämnen där någon kan ta illa vid sig. Framför allt tänker jag på vad jag skriver, hur det kan te sig för en utomstående. Hur en blivande arbetsgivare eller jobbkontakt kan tolka mina tweets.
Jag vet redan vilka invändningar ni har. Det är bara att avfölja någon om man inte gillar dennes sätt att twittra. Det är vuxna människor som hänger på twitter, de får ta ansvar för sina egna budskap. Självklart har ni rätt i det, och jag avföljer också. Men jag vill ändå uttrycka mina tankar kring den lilla självutnämnda twitterelit som har formats, eftersom jag någonstans hoppas att folk ska tänka till. Inse hur deras ord kan tolkas. Det kanske är en fåfäng förhoppning, och kanske förlorar jag fler followers än jag får av den här texten.
Är så fallet, får jag helt enkelt tolka det som ett tecken på att jag kanske, någonstans, iallafall har lite rätt.
En fortsättning på detta inlägg finns här: Tankar om Twitter del 2.